Rockolga

irriterad .. arg.. explosiv

Publicerad 2014-03-04 20:59:59 i Allmänt,

Jag tänker inte ens säga något i stil med att jag inte bloggat på ett tag blaha blaha, nej. Men nu måste jag få ur mig skiten jag bär på. . Och vad är då en blogg bra för? Jo just DET!

Okej, vi börjar med det här, hur i hela friden får ni ensamstående föräldrar ekonomin att gå runt?? Jag jobbar arslet av mig, ja så mycket jag bara kan. Men prioritetar tiden med mina barn lika högt. Jag skulle kunns jobba 16 timmar om dagen, ja om jag hade barnvakt varje dag efter dagis stängt dvs. Men vem vill det?? Jag hade hellre skuldsatt mig än att i princip aldrig träffa mina barn.
Men till verkligheten, vårt dagis öppnar 6,30 och stänger kl 17, då ska barnen vara ute. Jag jobbar som personlig assistent och med det jobbar jag även obekväma tider. Hur lätt tror ni det är? Att få ihop schemat jämt? Jävla pusslande bedjande om hjälp och ett ständigt dåligt samvete. Någon mer än jag borde känna igen sig? Eller kanske inte? Just nu känner jag mig ensammast i världen om dessa problem, alla andra har alltid barnvakter som ställer upp, familj att be om pengar då det krisar. En buffert till sommaren. . You name it. Men jag som inte har det då? Jag hänger löst på varenda jobb jag har, för att jag är ensamstående mamma. Jag har sjuka barn ibland, jag kan inte alltid jobba kvällar eller nätter för den delen. Då anses jag vara mindre bra än andra.
Och andra jobb då? Ja.. få se nu, det ör exakt samma där!! Jag får sådana fruktansvärt personliga frågor då jag tidigare sökt jobb " jaha oj du är ensamstående men hur löser du det med tider och då barnen blir sjuka?" Ät min eviga skit, dumskalle!! Jag tycker det ör rent utsakt vidrigt att man ska behöva ha en ekonomisk stress över sig tamefan jämt!! Det borde finnas bidrag, eller något liknande för oss ensamstående föräldrar. Så att vi kan jobba normala tider, men endå få ekonomin att åtminstone gå ihop.
Inte behöva jobba dubbla skift, knappt träffa våra små bara för jäkla skit pengar!!
Jag vill vara med mina barn, jag vill vara med och delaktig i deras liv. Är det så himla konstigt?

Jag tog kontakt med skatteverket förra veckan, för jag ska in med en vinstskatt på bostadsrätten jag och barnens pappa sålde. För att be om att få mer tid att försöka spara ihop dessa pengar, dom jäklarna kläcker ur sig " men fråga mamma eller pappa om pengar" du måste kunna låna av någon?"
Nej idiot. Jag är 25 år gammal, inte 12. Nu har mina föräldrars ekonomi iinget med andra att göra, men vi kan säga som så att nej, det är inte möjligt att låna så mycket pengar.

Vad ska man göra? Ska det behöva vara såhär?
Jävla jävla pengar. Jag avskyr pengar. Så otroligt lite värt i mina ögon. Och ändå kan det styra så mycket över ens liv..

Vårat dagis har stängt hela Juli. Ja men just det, jag kan ju alltid spara pengar jag inte har till att vara ledig då!!
Morrar spottar och fräser. Less tjej. Arg och gråtfärdig för att det inte finns bättre ekonomiskt stöd för oss som verkligen behöver det.

uppdatering....

Publicerad 2013-04-08 21:12:44 i

Ja, inte är det ofta det finns tid till sån här fritid, att blogga.. 
Känner dock att det är på tiden. 
 
För vänner, släkt och bekanta som jag inte träffar särskillt ofta, så här ser livet ut just nu. 
 
I februari sålde jag min lägenhet, och fick en ny några gator bort. Vi har äntligen kommit till rätta efter en hel del renovering och sjukor. Detta börjar faktist kännas som hemma nu, våra bilder på John sitter uppe på hans vägg, som vi alltid ska ha kvar, min nya säng är inte ny längre, allt som var Jamals är hos honom, och allt som är här är bara vårat. 
 
Man kan verkligen säga att livet börjat på ett nytt kapitel.. det ser annorlunda ut, men det är vårat liv. Och vi får göra det bästa vi kan av den tid vi har! Jag har träffat en ny kille, han börjar bli en del av vår familj.  Man kan inte annat än försvinna i hans underbara ögon, och hans fantastiskt vackra personlighet. Jag är kär, och jag kan känna kärlek igen, för en kille. Han livar upp vardagen på alla sätt.
Blir lika förvånad varje gång jag hör mig själv säga att jag är kär, och nu då jag skriver känns det helt otroligt. 
Jag har gått från bitter, leva ensam, hata killar, singeliv..till
 , fånigt kär, lycklig, fnittrig, blyg och med en puls på 110 varje gång jag tänker på honom.
 
Han får mig att se annorlunda på livet, men framför allt så finns han runt mig, hela tiden. Han visar på alla sätt hela tiden, hur mycket jag betyder för honom. Jag känner mig uppskattad och betydelsefull, och barnen tycker så otroligt mycket om honom, och eftersom han själv är ett stort barn, så har dom himla roligt ihop! 
Vi träffade varandra vid exakt rätt tidpunkt, och jag tror verkligen det var meningen att just vi skulle ses, just den tiden i livet, och fånga varandra för att gå bredvid varandra och frammåt!
 
Tid finns det inte så mycket av annat än till det jag pritoriterar högst, och det är barnen. Skolan tar upp mycket energi tid och jag har börjat om att jobba. Det är inte helt enkelt att få allt att gå ihop, men det kommer något gott ur det i slutändan. 
Jag bara hoppas att alla förstår att jag inte menar att inte bry mig, för att jag inte hör av mig. Jag saknar så många så mycket, men tiden finns knappt till att bajsa med dörren stängd. 
 
Nu närmar vi oss årsdagen, och med blandade känslor. Jag har haft en skit period, tänkt tillbaka, på förra året denna tid, jag saknar, jag är arg, jag är ledsen, jag är förtvivlad, men kan ändå någonstans känna en "lättnad" över att det första året är snart förgånget. Jag har klarat mig. Och hur jobbigt det än känns, så kan vi bara blicka framåt nu, John & Björn finns alltid med i mitt och barnens hjärtan, vi minns dom, vi pratar om dom dagligen. Dom är alltid med oss. Och kommer alltid att vara! 
 
2013 är ett kärleks år, Janicka & Sebbe som väntar deras 3:e stjärna & båda mina Jennysar som ska få varsin liten stjärna, och jag får så nära syskonbarn man bara kan komma <3 
 
 
 
 

Vad är väl en nyårsafton?

Publicerad 2012-12-30 19:58:11 i

Ja, det blir ett nytt år. 
Nej jag ska inte fira på något storslaget sätt, Jag har barnen, vi ska äta gott och dom ska få se raketer och få en massa godis och vi ska ha det mysigt. Spela bingolotto ska jag också göra.
Ja, det känns lite tråkigt att vara själv, men jag har ju barnen. 
Tolvslaget behöver jag inte vara vaken. 
Bitter ? ja, lite kanske.. jag känner att jag har backat så mycket , förlorat så mycket. Och jag måste börja om, blir ledsen då jag ser andra par, blir ledsen då alla pratar om vilken ENASTÅENDE nyårs dom ska ha, överskattat enligt mig. 
Spela roll hur man "firar" Jag kommer iaf vakna utvilad, glad och må bra!, tillsammans med mina två finaste älskade kärlekar i livet. 
 
Gott Nytt år !

Julen är över

Publicerad 2012-12-27 22:27:03 i

Skönt, julen är över. Eller nåja, näst intill. 
Barnen hade en underbar dag, dom var så himla glada och busiga! Förväntansfulla, och gjorde att alla negativa tankar försvann, jag kunde verkligen känna deras lycka. Alla julklappar blev så uppskattade och dom leker fortfarande med allt nytt, jag ser dom knappt ! ( nästan ) 
Neo´s favorit blev en mussepigg nalle, han har inte släppt den sen han fick den på julaftonsmorgon, det har blivit hans favorit, han använder bara tutte, har aldrig haft något speciellt gosedjur eller snutte, men nu då han är nästan 2 år, så blev musse favoriten. 
 
Han blir helt galen då mussepiggs klubbhus visas på barn tv, han springer dit, vad han är gör släpper han allt han håller på med och springer till tvn, han sjunger med och sitter som ett ljus framför tvn. Så nallen blev väldigt uppskattad :) 
 
Kevin är en liten pyssel / bygga saker pojke, han fick ett piratskäpp som han sätter ihop och leker med flera gånger om dagen. Min underbara lilla pojke, idag kom han in till mig då jag lagade lunch och sa " mamma jag vill ge dig en kram för alla julklappar jag fått " Lilla älskling, om jag kunde ge dig världen, hade jag det. 
 
barnen var med sin pappa förmiddagen fram till lunch, då passade jag på att åka och tända marsaller och ljus hos John & Björn. Fick stå en stund för mig själv, och prata tyst till dom.
 
Julaftonskvällen kom, barnen slocknade som ljus redan vid 8, mamma, mormor & Jonny åkte hem vid sju. 
Och då blev jag själv, jag såg ett tv program någon form av julkonsert, där Molly Sandén sjöng Halleluja, då fick jag gråta, den spelades på Johns begravning under tiden vi tog farväl vid kistan. 
Dagen var över snabbt, och jag la mig rätt tidigt. 
 
Juldagen kom, 2 år sedan min morbror gick bort, och jag spenderade förmiddagen med Jenny, barnen var med sin pappa. Sedan åkte jag till mina änglar som ligger bredvid varandra på kyrkogården, jag tände ljus hos Björn och la en stor ros på hans grav. 
 
Nu är det bara nyårsafton kvar, av detta första sorgeår, förutom Neo´s födelsedag & Johns 1-års dag. 
Jag och barnen har inga planer, men något extra ska vi göra, och jag tänkte åka med dom till vitberget så dom får se alla fyrverkerier därifrån. Jag känner mig lite fånig, men jag är livrädd för raketer och smällare, och då jag är ensam med barnen så kan jag inte lämna dom för att springa och tända en raket och sedan springa tillbaka till dom, så vi får nöja oss med att se andras. Dom ska även vara med sin pappa under dagen, så dom kommer säkert få se en hel del raketer då.
 
Tänk vad tiden bara går.. jag skojar inte då jag säger att jag har levt i ett vakuum sedan April, jag är förvånad att jag lyckats med skolan, vara förälder, ta hand om hemmet och allt därtill.. som en maskin nästan. 
Men jag har lyckats, och jag vet att John skulle vara stolt. 
Livet börjar sakta men säkert ljusna, detta nya år, skrämmer mig, oerhört mycket. Mycket kan hända på ett år, men samtidigt känner jag att det ska bli skönt, att få "lämna" 2012 bakom mig. 

Jag och barnen behöver ett nytt kapitel, och jag ska ge mig fan på att det ska vara lyckliga sådana. Nu räcker det med hemska saker. 
 
Jag fick frågan, vad jag ska ha som nyårslöfte? 
Jag bryr mig inte om vikt, rikedom eller berömmelse. Det viktiga för mig, är att visa mina nära & kära, hur mycket dom betyder för mig, varje dag, genom ord och handlingar. Jag ska ge ett löfte till mig själv, och det är att jag ska tillåta mig själv, att känna lycka & glädje, Sluta leva i rädsla att förlora det jag har kärt. Man måste se vad man har bredvid sig, och leva varje dag, fullt ut. 
För nu räcker det väl med sorg i många år framöver? 
 
Mina barn är fantastiska, och vi tre tillsammans är en familj, jag är deras klippa, och dom är min. 
 
Jag gick ut denna höst-termin med betygen: B B C D , jag som aldrig haft ett enda G förrut, känner mig lite stolt över mig själv.
Nu i Januari påbörjar jag min utbildning till undersköterska, för att sedan läsa vidare mot Socionom, eller barnmorska. Vi får se vilket av det det blir. Men frammåt ska jag, och ljusare tider är på ingång!
Min bror, och min morbror, bär jag alltid med mig i mitt hjärta och i mina tankar. Men det är dax för mig , för mina barns skull att börja med mitt liv, min framgång. För jag ska ge mina barn, allt det dom behöver, inte bara ekonomiskt, utan också som en förebild.
 
Så blev klockan mycket, vi har varit ute och lekt i snön, jag är så mör i kroppen, men roligt har vi haft! Grabbarna skrattade på bobben hela vägen hem, något var vist hysteriskt roligt med att se mamma ha andnöd och försöka springa fortare .. ;) 
 

Julen närmar sig

Publicerad 2012-12-15 19:48:39 i

Så kommer den där Julen jag har fasat för sedan brorsan gick bort. Hur konstigt det än låter i andras öron, så var det bland dom första tankarna som jag tänkte, hur ska jag klara mig utan min lillebror till jul? Julen är våran högtid. Vi har ingen stor familj eller släkt, men vi har alltid haft varandra på Julafton. 
Vi firar med vår mormor, mamma & plastmorfar. (mina barn också såklart) Och redan vid 17-18 tiden är dom väldigt trötta, efter all matlagning osv, så dom åker hem väldigt tidigt. Kvar blir jag och brorsan, men detta år bara jag och barnen. Missförstå mig inte, barnen räcker gott och väl! Men vuxet sällskap är för mig lite självklart just på julen.
 
Jag minns förra julafton, Jamal var med sin familj, som han är varje år, och kommer ofta hem sent på kvällen.
Förra Julen stannade brorsan hos mig, fast hans kompisar kom och han skulle egentligen iväg och festa. 
han hjälpte till som vanligt med barnen, han byggde deras saker dom fått, han badade Kevin och la honom för kvällen och sen satt vi i soffan och pratade i flera timmar ! Vi pratade och pratade, det var så mycket kärlek och en sån värdefull kväll! Han var den enda som känner mig till 100, som vet hur vårat liv sett ut, och som förstod mig i allt jag sa och gjorde. Och jag förstod honom. Vi visste allt om varandra. Och försökte alltid stötta varandra i den mån vi kunde. 
 
Detta år, fy. Jag vill inte ens tänka tanken, och jag har inte heller klarat av att lyssna på julmusik än, jag vill inte ha julstämning. Har pyntat och klätt granen såklart, för barnens skull. Allt handlar om att ge dom en fin och rolig jul. jag får göra det bästa jag kan, för deras skull. Ska låta dom vara vakna så länge dom orkar, och efter dom lagt sig kan jag sörja, jag ska se på gamla bilder, och filmer, för att det ska fortsätta vara min och brorsans kväll. 
 
Jag fattar inte varför jag blir så bitter då alla pratar om julen, kanske för att jag är avundsjuk? 
Hur än det är, så står jag fast vid att mina barn ska ha en underbar jul, och VIT JUL självklart!! 
Har en massa ideer om olika överaskningar och skattjakter dom ska få göra innan tomten kommer! 
Jag skulle aldrig någonsin lägga över min bitterhet på dom. Fyfan för sånna föräldrar. 
 
Juldagen, är också tung. Det är Björns årsdag, detta år blir det 2 år sedan han gick bort. En dag jag aldrig kommer att glömma. Jag träffade Björn sista gången den 23:e Dec. Det var bingolotto på tvn, och jag gav honom sin favorit choklad, han vände sig mot mig och lyfte armen för att krama mig, och jag kände att detta var sista gången jag träffade min klippa. Jag sa att jag älskade honom, och jag är rätt säker på att han sa att han älskar mig med. 
 
Nu är det bara 4 dagar kvar av skolan, och vet ni vad? jag har aldrig haft något betyg någonsin. Jag hade ett enda G från högstadiet/gymnasiet. Och denna termin kommer jag " gå ut " med betyg som är högre än "bara" G. Jag har inte fått några säkra betyg än, men jag kommer att berätta då jag fått dom. Eller skryta rättare sagt ;) 
 
Nä. Nu ska jag gå in och pussa på mina småtroll, blir så tomt då dom har somnat! 
Hoppas alla har en fin helg, och får en fin jul.
 

Ilska

Publicerad 2012-09-02 10:03:20 i

Känner mig så himla arg, jag förstår inte varför det inte läggs ner mer resurser, pengar och framförallt proffisionell hjälp på unga i missbruk. Det finns så många som behöver hjälp, hjälp som inte vi anhöriga kan ge. Och med proffisionella menar jag inte att ha en utbildning på ett x-antal år, utan jag menar människor som BRYR SIG, och VET hur det är, som har en förståelse. Självklart ska dom inte bara stryka medhårs, det är inte det jag menar. Men idag finns det inte många som har rätt yrke enligt min åsikt, jag vet vad John berättade för mig, "kriterierna" För att ha rätt till att få hjälp, och då har det oftast gått på tok för långt, det är i ett tidigt skede man måste få hjälp!
 
 
Missbruk är en dödlig sjukdom, och vi som står bredvid kan bara se på, vi är maktlösa, det finns inget man kan säga eller göra. Skillnaden mellan missbruk och en kroppslig sjukdom är att dom som lever i missbruk alltid har ett val att kunna välja att få ett bättre liv, att bli frisk. Och det gör mig ont, att se så många unga människor som har hela livet framför sig, och dom förstår det inte. 
Och dom som vill förändra sitt liv, får kämpa även för det ?! Bara för rätten till att få hjälp, vist är det sinnesjukt? Det ska vara en självklarhet  att att få hjälp, på den nivå man behöver! Sluta lägga ner pengar på rondeller och bingolotter och se till att ge hjälp till dom som verligen behöver det !!
 
Att diskutera huruvida hasch/marjuana är "farligare" än alkohol, tänker jag inte göra, jag blir så förbannad på folk som gämför vad som är farligt och mindre farligt, DROGEN i sig, är en sak, MEN det är en inkörningsport till ett kriminellt liv, där andra "portar" öppnas, du halkar lätt in på ett bananskal utan att märka själv hur illa det faktist är.
Det börjar med att prova röka, sedan får man tag på annat, och annat... sen sitter du fast där. allt blir en dålig cirkel, man blir skyldig folk pengar, skulder ska krävas igen, man kopplar in andra människor för att driva in skulder, och det mina kära läsare, det blir ett stort problem !! För mådde man inte dåligt innan man började med att röka på, så gör dom det sannerligen då. Och då finns det verkligen ingen motivation till att sluta, för då anser man sig själv vara "körd" för man lever redan det livet. 
 
Jag hade inte tänkt diskutera det här ämnet överhuvudtaget efter John gick bort, för jag kan inte behärska mig, jag blir så arg och frustrerad för att människor inte förstår att dom förstör sina liv, jag har ingen tollerans då de gäller droger, vare sig det gäller "bara" hasch eller tyngre saker. Det många unga människor inte heller tänker på är att vi på sidan av drabbas också, för vi mister succesivt den människan vi älskar, och drogen tar över.
 
Detta inlägg går att diskutera vidare, hur mycket som helst, och jag har skrivit i ren ilska idag, så jag ber om ursäkt om det är luddigt och hoppigt, jag förbehåller mig även rätten att fixa till inlägget eftersom, ifall jag vill ändra eller lägga till något, för som sagt har jag bara skrivit av mig, jag har inte tänkt egentligen det minsta vad jag ska skriva, det bara kommer upp i huvudet på mig.
 
 
 
 

Saknar

Publicerad 2012-08-25 22:27:49 i

Jag vet inte var jag ska börja, jag är så förvirrad hela tiden. Det är mycket som händer i mitt liv just nu, och jag kritiserar mig själv hela tiden, klarar jag det här ? Kan jag ? 
jag började skolan förra veckan, och för första gången i mitt liv är jag verkligen rädd att misslyckas, jag känner mig blyg och tillbakadragen i skolan, jag är så rädd att göra bort mig! Om jag inte sminkar upp mig och känner mig hyfsat fin, så klarar jag inte av allt folk.. självförtrendet har smygit sig till utsidan för mig, då det gäller skolan iallafall. Kanske det blir bättre med tiden? Jag vet inte. Då jag var yngre så tyckte jag det var så himla kul då folk skrattade åt mig, jag älskade att göra bort mig, jag framstod nog ofta som klassens clown. Men nu, det är sån skillnad! Jag vill lära mig, jag vill bli smart, jag vill vara allmänbildad, jag vill kunna räkna matte och förstå vad jag gör. Och min lillebror John, han va en riktig hejare på matte! Förra veckan efter min första mattelektion var jag jätte ledsen, jag var så frustrerad för att jag inte alls fattade hur jag skulle göra, och jag tror att John är den enda som kan få mig att förstå, han pratade "mitt språk" Det var många som försökte få mig att fatta, men poletten trillade ändå inte ner. Och jag var så arg på mig själv. 
 
Men, jag gav aldrig upp. Jag kämpade ändå, och hur fånigt det än låter så använde jag varenda kraft i kroppen jag hade till skolan, jag försökte lyssna, ta in och förstå vad läraren sa. Och jag är stolt över mig själv, att jag verkligen försöker. Det jobbigaste är då alla tankar och minnen från senaste tiden kommer, jag har inte lärt mig att stänga av eller putta bort det än, och det är väldigt jobbigt då jag är i skolan, för jag behöver verkligen koncentrera mig på det jag gör där.  Men jag antar att det med kommer med tiden.. 
 
Jag har fyllt år, och redan då klockan slog 00,00 dagen före, och Jamal sa grattis, så kände jag hur hjärtat och min själ grät, jag ville inte fira min födelsedag, inte utan John. Han skulle ha varit med!
Jag och Jamal åkte till Ikea, vi hade en jätte härlig dag. Då vi kom hem så var Jenny här, jag steg in i hallen och det var rosenblad, ÖVERALLT , det luktade blomaffär! Det var tända ljus och roser överallt, på tv rums bordet stod en flaska mouserat vin, ett bad var uppspolat, med skum och tända ljus.
Jamal bad mig sätta mig ner och blunda i soffan, jag trodde han skulle hämta choklad.. medan jag blundade funderade jag på vilken choklad jag var sugen på.
Han säger medan jag fortfarande blundar -" jo jag har en fråga till dig, jag undrar om du kan tänka dig att förlova dig med mig?" jag sa VA?! och tittade, där står han på knä, halvskakig och med en ring framför mig. 
Jag trodde han drev med mig, så jag bad honom sluta. 
Sen var det tyst... Oj, jag kanske ska säga JA nu ? OCh det gjorde jag, och för första gången sen 4 månader tillbaka kände jag glädje från magen, ni vet det där som pirrar ? Så kändes det. Sedan säger Jamal, att han ville så gärna att jag skulle få en tredje lycklig dag i mitt liv. Mina barns födelse och vår förlovningsdag. 
 
Jag letar efter John, i drömmar, då jag är på stan, då jag ser en risig bil, då jag ser en raggarbil, då jag ser ett ungdomsgäng i samma stil som dom John brukade umgås med, ibland kan jag tänka "ring john" i huvudet..
varför ?? Jag vet ju att jag inte kommer se eller höra honom, varför gör man så? Det måste vara någon blandning av förnekelse och förtvivlan. 
 
Igår var jag på bio, vi såg snabba cash 2, och den tog fram mycket känslor, ni som har sett den vet vad jag menar. Det är en scen där JW (joel kinnaman) säger om sin syster som har blivit dödsförklarad - " Då hon dog, dog något i mig, en del av mig, min bättre del" 
Jag vet att det är en film, men jag känner känslan på riktigt, det är en så stor del av mig som saknas, jag känner mig inte som mig själv längre, John saknas, hela tiden, inte bara runt mig utan även en del av mitt hjärta och min själ. 
Filmen var för övrig väldigt bra enligt mitt tycke, så se den om ni har sett första filmen Snabba Cash. 
 
Ikväll så firar dom Jamal, han fyller 22 år, jag hoppas dom har kul!
Har kommit fram till att jag är i farten mest hela tiden, jag klarar nästan inte av att vara ensam och inte göra något alls, och jag vet varför. Då hinner man känna och tänka, mer än vanligt. Därför föredrar jag att ha sällskap, eller ha något speciellt att pyssla på med.. så alldeles nyss gick jag ut och skrek på en karljävel som stod och hade gasen i botten på sin "jätte häftiga" sporthoj, den lät nog mer än vad den gick! Förbannade idiot, just utanför köksfönstret och Neo lillhjärtat vaknade och blev rädd,då blev jag förbannad och gick ut och sa till, och alla grabbarna bad om ursäkt, fast jag vet att dom tycker jag är en kärring, men jag kan svära på att ingen av dom har barn.. då hade dom tagit hänsyn i ett sånt här bostadsområde. 
 
Imorgon har jag tänkt hinna med och ge båda mina små pojkar lite kvalitetstid var, det är så viktigt! Och på kvällen ska jag på partylight visning. Det blir en härlig söndag! 
 
Nu ska jag se om kanske kylen behöver städas, för jag min paranoida kvinna kan knappast sova innan Jamal har kommit hem. 
 

10/8

Publicerad 2012-08-09 22:08:05 i

Det blir nog tyvärr ett bittert inlägg igen..
Jag fyller år imorgon, och jag vill verkligen inte. Jag vill inte fylla år, utan att ha min lillebror här. Han har varit med i 19 år, och jag minns inte tiden utan honom. Imorgon blir det så tydligt, att John är inte här.

Jag kommer inte ha något kalas, inget firande för fem öre, så att alla vet om det och inte tror att jag har glöm eller struntat i att bjuda hem er/dig. Imorgon åker jag och Jamal till haparanda och går på Ikea,(kommer ha mobilen av då också ) för att jag inte ska behöva tänka på dagen så mycket. Vi har även årsdag imorgon, så vi får spendera dagen tillsammans med varandra.
Jag blir så vansinnigt arg på människor, hur folk "får" bete sig, denna vecka har jag fått en hel del minst sagt klantiga frågor, en av dom var "- har du som kommit över allt nu ?" och en annan " tänk på att han behövde inte leva ett sånt liv mer " och den tredje var " försök se meningen med det här också" 
 HÅLL igen munnen istället för att säga så till mig! Tycker synd om folk som inte alls verkar kunna tänka till en extra gång. 
 
jag tar emot mycket, för jag vet att det finns inga "rätt" att säga, och jag vet att det är så svårt att prata med någon som har mist en nära, men vissa kommentarer hör ju bara till folkvett att veta att man inte ska säga? 
En annan sak som gör mig arg, är då folk börjar gämföra sorg, det är bara dumt. För ingen kan känna så som jag eller du. 
 
Jag ska ta tag i bloggen igen, men ikväll får det räcka såhär.. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

In Loving Memory

Publicerad 2012-07-04 21:14:25 i Allmänt,

Thanks for all you've done
I've missed you for so long
I can't believe you're gone
You still live in me
I feel you in the wind
You guide me constantly

I've never knew what it was to be alone, no
Cause you were always there for me
You were always there waiting
And ill come home and I miss your face so
Smiling down on me
I close my eyes to see

And I know, you're a part of me
And it's your song that sets me free
I sing it while I feel I can't hold on
I sing tonight cause it comforts me

I carry the things that remind me of you
In loving memory of
The one that was so true
Your were as kind as you could be
And even though you're gone
You still mean the world to me

I've never knew what it was to be alone, no
Cause you were always there for me
You were always there waiting
But now I come home and it's not the same, no
It feels empty and alone
I can't believe you're gone

And I know, you're a part of me
And it's your song that sets me free
I sing it while I feel I can't hold on
I sing tonight cause it comforts me

I'm glad he set you free from sorrow
I'll still love you more tomorrow
And you will be here with me still

And what you did you did with feeling
And You always found the meaning
And you always will
And you always will
And you always will

Ooo's

And I know, you're a part of me
And it's your song that sets me free
I sing it while I feel I can't hold on
I sing tonight cause it comforts me


Jag saknar min lillebror, jag skulle så gärna vilja ta upp telefon och ringa honom, bara få höra dig svara -" hali halå!"
Bara sitta ner och prata, så som bara vi kunde göra. Förstå varandra på ett sätt ingen annan kunde, stötta varandra i vått & torrt. Vi förstod alltid varandra.
Det gör fortfarande lika ont i hjärtat, när jag tänker på den där kvällen, jag känner samma panik, jag vill fortfarande inte tro att det är sant.
Inte du John, inte min lillebror snälla gode gud, inte min John.
Som dom sjungen i låten jag spelade för dig på din begravning, -" och ingeting i världen kan lösa våra band" Det kan inget göra, inte ens döden.
Jag bara, känner att livet är så orättvist. Jag och min lillebror förtjänade att få vara med varandra. Och nu känner jag mig så ensam och så halv. Jag känner mig trasig.

John hör hemma här med oss.

FY, ibland vill jag bara skrika rakt ut, springa så snabbt att benen inte hänger med..


Jag måste låta som en väldans bitter människa här på bloggen, men det är här jag *spyr * ur mig. På dagarna så måste jag vara glad och rolig med barnen, och då kvällen kommer , kommer även allt jag "tryckt bort" under dagen... och jag har tyngt mina vänner och sambo för mycket redan. Därför bloggar jag ut det negativa, jag går hos en präst också, men hon är inte alltid tillgänglig, som bloggen.
Nog kan jag skratta, och busa med barnen, och skratta med mina vänner.. självklart. Det är ett måste med livet!
När jag vaknar på morgonen så är det inte så att jag vaknar och känner mig stark, som alla hela tiden påpekar att jag är. Jag vaknar på morgonen och känner att jag måste ju, jag har ju inget val. John skulle inte vilja att jag levde på botten, och jag har barnen som glädjer mig så oerhört mycket, det finns så mycket kärlek också, och kärlek är lika starkt som sorg. För någonstans, om man "vänder" på sorg, är det ju kärleken man kände till personen som gått ifrån oss, man känner i sorg..




Första juli

Publicerad 2012-07-01 19:49:19 i

Första juli, och jag är fortfarande utan pengar. 
Först var det min arbetsgivares fel, sedan sket hon i att skicka in korrekta papper.
Sen krånglar försäkringskassan och har fått för sig att dom måste räkna om min SGI. Jag har diskuterat med dom om varför dom ska göra så, då jag bara har varit mmamma ledig och ska den vara skyddad. Jag har inte fått något vettigt svar av 
Någon men förra veckan var jag så arg och ringde dit och skulle kräva en förklaring.
Då dom svarar att -" det står här att du har bytt arbetsgivare " och mitt arbetsgivar intyg var gällde från 2011-03-01 vilket inte alls stämmer. 
Problemet var alltså att mitt företag som jag jobbar åt, har bytt namn. Och blivit uppköpta, och då följer tydligen inte vi anställdas äldre papper med, vilket är väldigt korkat för vi blir drabbade av det. Jag förklarade för försäkringskassan och dom förstod att ett stort misstag hade begåtts. Hade dom räknat om min sgi hade jag knappt fått några pengar alla eftersom att jag har varit mamma ledig senaste året.
Nu verkar det vara löst iaf, så jag väntar in pengar till veckan. Tack, det var på tiden!! 
Bloggar från telefonen och den hakar upp sig och krånglar så jag vet inte hur det här inlägget blir. 
Igår fick min "låtsas" morfar åka in på akuten då han drabbats av enhjärtinfarkt, han låg på iva under natten men blev skickad med ambulans till Umeå i morse. Jag är orolig, och rädd. Men han är i trygga händer, dom jobbar med honom hela tiden, och han är vaken och pratar. Det känns bara förjävligt,att allt ska vara så orättvist. 
Jag kan inte göra annat än att be. 
 
 
Kom just hem från Johns grav, har städat upp och satt ditt nya blommor. Det har nu kommit en "granne" till John, jag kände nig lite besviken. Jag ville ju ligga där, men de är ju ett par år kvar, och jag fick inte förboka sa dom på Landskyrkan. 
Pm jag kan tänka mig att bli kremerad får jag vara i samma som John, men inte anNars. De låter ju konstigt i andras öron att jag redan tänker på det, men det är faktiskt en viktig sak. Som dom i min närhet bör veta, och en trygghet för mig att veta. Jag tänker att, mina barn ska bli väldans gamla, få egna familjer och fruar, och jag kan inte tänka mig att vila någon annanstans än bredvid min lillebror, morbror & mamma. Nu är det ju förhoppningsvis väldigt lång tid kvar, men som sagt, de är något jag vill känna mig "trygg" i att veta. Att få vila där. 
 
Vi har haft en fin helg, det har varit full fart. Barnen har släppt lös på festivalen och åkt enmassa karuseller, sett uppträdanden och Darin. Vi har haft super kul och mysigt! Hoppas nu pengarna kommer in fort, så vi får åka på semester och bara rå om varandra och ha roligt ! 
Jag fick även besked förra veckan att jag kommit in på almänna linjen på skeria. Så nu ska jag tillbaka till skolbänken och skaffa mig bra betyg, jag är trots allt otroligt motiverad att lyckas. 
Får se nu hur de här inlägget blev.. Ber om ursäkt om de är allt för konstigt. 
Tack för att du läser, det känns som att några lyssnar på mig då jag ser att jag har läsare. 
 

2 månader

Publicerad 2012-06-21 21:02:45 i Allmänt,

Idag är det två månader sen, den värsta dagen i mitt och så många andras liv.
Sorg, saknad, ilska & kärlek.

Just nu är jag så arg, känner mig så himla arg på livet, och på John. Ja, jag är faktiskt arg på honom, jag förstår inte varför han inte ringde mig och bad mig hämta honom istället. Han hade lovat mig, att han skulle ringa om han satt i en situation där han inte kunde säga nej, eller i en situation där han kände att han ville ta droger, han lovade mig. Jag sa till honom att jag skulle inte bli arg, jag skulle inte fråga något, bara hämta hem honom. Han lovade mig !!!

Jag pratade med rättsmedicin igår, och Johns dödsorsak är ofrvillig överdos. Eller som dom kallar det : förgiftning. Han hade blandade droger i kroppen, men den drog som tog Johns liv var lyrica. Och läkaren sa till mig att hon kommer att skriva i rapporten att John valde inte att ta sitt liv, överdosen var ofrivillig. Det kunde hon se under obduktionen. Och vilken "lättnad", jag har hela tiden vetat i mitt hjärta att John skulle aldrig välja att avsluta sitt liv, John var en sådan människa som skulle må som pesten hela sitt eget liv, bara han inte skadade oss i sin närhet, han skulle aldrig ta sitt liv.
Och denna rapport från rättsmedicin bekräftar det.
Jag saknar honom så mycket, inget är sig likt. Och kommer aldrig bli.
Jag vill ha min lillebror här, bredvid mig. Han skulle gå med mig livet ut.
Det är bara jag kvar, och vad händer då min mamma och min mormor går? Då är jag ensam. Jag vet, jag har mina barn och min familj, men ni måste försöka förstå hur jag menar.
Man ska inte tänka så, men jag kan inte låta bli. John skulle ju vara här med mig, vi har pratat om hur de skulle bli då vår mamma och mormor gick, men vi hade ju iaf varandra. Och nu, pga dom där förbannade jävla drogerna så har jag ingen lillebror kvar. Pga någon jävla idiot som vill tjäna pengar på att förstöra unga människors liv, för att tjäna en slant ?! Va fan är det för fel på människor?!
Jag känner mig så arg !!:'(

Jag vill inte det här. Snälla låt mig vakna upp ur denna förbannade mardröm !!

Midsommar imorgon, och tack gode Gud för mina barn! Imorgon ska jag putta bort alla känslor, och bara njuta med barnen, dansa runt midsommarstången, äta jordgubbar och bara ha det bra. Jag är så himla lycklig för mina barn, känner mig så oerhört tacksam.

Arg

Publicerad 2012-06-20 14:33:25 i Allmänt,

Åååååå!!!!!! Som om det inte vore nog med sorgen. Hemskt.
Jag blev sjukskriven den 25/4 och efter två veckor måste min arbetsgivare sjukanmäla mig till försäkringskassan för att jag ska kunna få sjukpenning. Jag väntade och väntade på att få in pengar. (Jamal blev också sjukskriven och fick in sina pengar efter 4 dagar, handläggaren var vänlig och visade medkänsla för Jamal, sa åt honom att ringa om han behövde mer tid hemma.)
min arbetsgivare sket i att sjukanmäla mig, hon ljög för mig och sa att de hade hon visst gjort men försäkringskassan nekade och sa att det hade hon hade inte alls skickat in någon sjukanmälan.
Två dagar efter detta kom sjukanmälande in, alltså 3 veckor för sent. Så jag är fortfarande utan pengar !!! Från förra månaden! Har jagat försäkringskassan till och från flera gånger i veckan, först svarade dom mig att pengarna borde vara på väg in när som helst, sen helt plötsligt saknade dom uppgifter. Och i fredags kläckte dom ur sig att dom måste räkna om hela min SGI. För den är för gammal(2010) samma som jamals, men min är tydligen för gammal.
Hur som, försäkringskassan sa att jag skulle be min chef ringa in uppgifterna så skulle det hela gå lite snabbare.sagt och gjort, jag ringde min arbetsgivare och bad henne ringa in mina uppgifter. Då hon svarar mig att hon hade minsann inte tid för det, (hon har inte ens haft tid att beklaga sorgen till mig)
Jag blev arg, och sa att jag tyckte hon kunde ge mig 5 min när det ändå är hennes fel att jag som tvåbarnsmamma står utan pengar. Hon tyckte de var konstigt att det var hennes fel, och då jag sa att det var ju HON som inte ringde in och sjukanmälde mig, då la hon på luren i örat på mig. Sedan vägrade hon att svara i telefonen.
Och nyss pratade jag med försäkringskassan igen, tror ni dom har fått in mina uppgifter nu då? Icket.
Jag blir vansinnig, jag orkar inte behöva tänka på ekonomin just nu!!
Blir så arg och besviken, förtvivlad och förvånad att folk kan behandla människor såhär, speciellt människor som har det jobbigt.

Nu har jag haft tur att min mamma och mormor har hjälpt oss en hel del med pengar, men om jag inte hade haft hjälp då?! Va hade hänt då? Dom ska ju verkligen inte behöva hjälpa mig.
Jag är tacksam så klart, men förstå mig rätt.

Svaren hade kommit till rättsmedicin nu, så jag väntar på att läkaren ska ringa mig.
Mer om det kommer sen.

Tid

Publicerad 2012-06-19 21:53:56 i Allmänt,

Barnen har lekt, skrattat hysteriskt kommit på olika "springbanor" här hemma ikväll. I förmiddags var vi på öppna förskolans sommar avslutning, där fanns de en clown och dom spelade gitarr och sjöng så fint. Det har varit en jätte mysig dag, full av glädje och kärlek.
Jag har även hunnit med att stor städa hela hemmet, stor handla och nu tvättar jag för fulla maskiner. Skönt då allt är klart. Imorgon ska jag ta itu med alla tråkigheter igen, jag har verkligen försökt den här tiden sedan John gick bort, att inte skjuta upp saker, utan de är fan bara att bita i det och ta itu med det på en gång. "Strida" sig genom alltihop. För de är så jobbigt att veta att imorgon måste jag.. Bättre få allt gjort.
Jag ska ringa rättsmedcicin för nu borde verkligen svaren ha kommit, förra veckan svarade kvinnan mig "-vi har ju semester tider nu,därför kan ta de lite extra tid"
Men Jaha ?! Jag skiter väl fullkomligt i om dom har semester ! Tänk om jag kunde få ta semester från mina känslor och den här svarta stenen som sitter på mitt hjärta? Jag tycker dom borde förstå, att i min situation finns det inget som heter semester, jag får ingen ro i kroppen före jag får veta åtminstone vad John hade i kroppen. Jag sitter liksom fast i allt just nu, jag kan inte gå vidare till nästa "stadie" .
Då jag pratade med prästen förra veckan så fick jag veta att dom hade kämpat med att få igång Johns hjärta i 45 min. Och de var ju iaf en liten hjälp, att veta att dom verkligen försökte.
Jag drömde om John härom natten, jag hittade honom i södra Sverige. Jag packade ihop alla hans saker, satte honom i bilen och skulle köra hem, full av lycka. Sen vaknade jag.
Jag tror att hjärnan bearbetar en hel del då man sover, innan allt detta hände hade jag så mycket mardrömmar om John, jag kommer ihåg speciellt en dröm då jag vaknade av att jag skrek och grät. Skillnaden då och nu, är att då kunde jag ringa John för att försäkra mig om att han mådde bra. Och han lugnade mig alltid, samtidigt som jag hörde på honom att han tog åt sig av det jag hade drömt.
Den drömmen handlade om att jag visste att John mådde dåligt, jag letade honom överallt, då jag till slut hittade honom på ett slags hem, han var jätte dålig och jag skrek på hjälp men ingen hjälpte oss. Det var jätte hemskt, mår dåligt av att tänka på den.

Jag tror att saker man tänker på och känner i sitt undermedvetna dyker upp då man sover. Jag tror att de flesta drömmar "betyder" något.

Jag sitter på så mycket tankar och åsikter om drogmissbruk, jag orkar rent inte just nu skriva om allt. Men en sak som jag vill att alla människor ska tänka på är att ni som är närstående till någon man misstänker håller på med droger, eller som man vet missbrukar, måste också få hjälp. Att prata med andra som är i samma situation, eller med någon professionell. För ni är så oerhört viktiga i dennes liv, för att ni ska orka och kunna vara till hjälp och stöd så måste ni vara starka nog att orka med. För det handlar inte bara om att personen i fråga ska vilja själv, det handlar nästan lika mycket om stödet man får runt om. Speciellt av sina nära.
Strunta aldrig I att hjälpa, få aldrig "nog" det är ett helvete, men man får inte ge upp. Jag stötte aldrig bort min bror, trots det jag visste. Istället gav jag honom Chansen att kunna vara ärlig, jag försökte hjälpa honom i den mån jag kunde. Jag sa alltid att jag älskade honom hur de än var, och det är jag så jädra glad över idag. Att jag alltid sa "kom igen brorsan" nya tag! Jag älskar dig! Vi klarar det här tillsammans, var bara ärlig mot mig och dig själv.
Självklart kunde jag bli arg, och ledsen. Och det fick han höra & se också.
Det svårare av allt, då John hade sina "perioder" var att sätta gränsen att han inte fick träffa barnen, jag lät honom aldrig komma då jag hörde att han var påverkad. Jag måste även skydda mina barn. Mot mig egen bror, fyfan :(
Men John hade det redan i sig, han ville inte heller och dök aldrig upp då han var påverkad. Han ville bespara oss det. Det tackar jag också för. Han var så himla klok och omtänksam min lillebror, han tänkte alltid på alla andra. Jag är så stolt över honom, det är också något jag är glad att jag sa till honom, ofta.

Så ja, nu har jag spytt ur mig lite tankar för ikväll. Osammanhängande kanske, men de "ploppar" liksom bara upp i huvudet och jag bara skriver och skriver.
Kram på er.

Älskade barn

Publicerad 2012-06-14 21:42:28 i Allmänt,

Jag tackar Gud / Jamal för mina barn!
Underbara älskade små kärlekar. Jag är så tacksam, för mina två perfekta små killar. Dom är friska och det vackraste som finns att skåda, dom ger mig styrka och kärlek varje dag.
Det är skönt med rutiner, det är nyttigt med fart och fläkt hela dagarna!
Framför allt så består mina dagar av glädje från mina små bustroll, klart jag känner mig nere vissa stunder men de håller inte i sig länge. Speciellt nu då barnen har börjat få så mycket glädje av varandra, dom busar bråkar och myser. Precis som det ska vara syskon emellan. Jag ser verkligen syskonkärleken blir mer och mer för varje dag. Och det värmer så i hjärtat.
Jag älskar mina barn mer än någonting annat.
Nu har min stora prins sommarlov och så fort ekonomin har löst sig ska vi ha en underbar semester <3

Kevin pratar mycket om John, han kommer och säger till mig att han är arg på döden, han saknar sin morbror. Han säger att John är våran stjärna nu, för John brukade säga att Kevin var hans stjärna. Det är så jobbigt att se min lilla pojke bära sorg, men han pratar med mig och han berättar hur han känner. Och det är bra. Jag kom på id'en att skriva ett "brev" till John, så Kevin sa vad jag skulle skriva och jag skrev. Sen åkte vi till John och la brevet där, han ritar teckningar som han får lägga hos John också, och varje gång vi är där så pratar Kevin till John. Han sa till mig -" men mamma jag kan höra John" jag frågade vad John sa till honom och Kevin svarar mig -" han säger att jag är morbrors stjärna som han älskar mest"
Och precis så brukade John säga. Vi har även valt att ha en stjärna på Johns gravsten, som en symbol för det. Även för att John är vår stjärna nu.

Jag saknar John så mycket, vi har aldrig varit ifrån varandra någon längre tid, och det blir mer och mer tydligt eller va jag ska säga att John kommer inte tillbaka, fortfarande då jag har någon V8 bil eller en bil utanför som dunkar musik så får jag någon konstig förhoppning om att det är John som kommer, men det är väl vanan, den försvinner ju inte så snabbt.
Min fina lillebror, jag älskar dig så innerligt. Saknar dig så oerhört .

Styrka

Publicerad 2012-06-10 23:17:04 i Allmänt,

Styrka, vilket starkt ord. Med mycket olika definitioner på vad det innebär.
Många säger till mig " - vad du är stark!"
Sanningen är den att många tror det, för att jag har stått och krigat, jag har ordnat med minnestund, och andra tunga saker efter John gick bort. Men jag är inte stark, jag har inget val än att stå och kämpa, dels för Johns skull. Mycket för hans underbara vänner som måste få vara delaktiga i detta, framför allt har jag två små barn som jag måste vara stark för. Och tur är det att jag har dom, dom är verkligen mitt allt, dom bjuder på så mycket positiv energi, glädje och kärlek.
Stunderna jag har för mig själv, då jag inte måste vara stark inför någon, då faller jag ihop, jag gråter och jag skriker inombords. Jag känner mig så arg för att detta hände min lillebror, jag känner mig arg för att dom två bästa förutom min egen mor såklart, var tvungen att slitas ifrån mig. Jag har ännu inte kommit över min sorg över min morbror, som dom som känner mig vet hur stor del av mitt liv han var.
Nu ligger mina två stjärnor bredvid varandra på en kyrkogård, när dom nyss stod bredvid mig här i livet.
Det är orättvist.
Mycket är fortfarande oklart då det gäller Johns bortgång, och det gör att jag kan inte, som många säger till mig " släppa lite och se fram "
Jag lever fortfarande i ovisshet om så mycket jag behöver få svar på, för att kunna förstå lite bättre.
Och nu då det gått lite tid, alla lever sitt normala liv igen, det är ingen som helt plötsligt bara kommer med lite fika eller för att bara kolla hur allt är, det är knappt någon som ringer och frågar hur jag mår. Jag är inte arg för det, och jag kräver inte att allt ska kretsa kring mig, men jag blir ledsen över att människor bara visar hur mycket man betyder, då det händer tragiska saker. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att alltid visa sina nära och kära, att man tycker om och bryr sig.
Skillnaden för mig och er andra är att första veckorna var ett trauma för mig, och nu känner jag sorgen, och saknaden efter John. Jag behöver människor runt mig, jag vill bli trakasserad på telefonen och jag vill ha oväntat besök.
Var inte rädd för att fråga hur jag mår, det är ingen dum fråga. Fråga mig, prata med mig.
Som sagt kräver jag inte att Alla ska ägna sina liv åt mig, men att aldrig höra av sig sårar faktiskt.

Imorgon skickar jag in beställningen till Johns gravsten, så inom 6-8 veckor kommer den, tungt men det känns viktigt att han får en innan hösten kommer. Och jag känner mig nöjd med den, trots smärtan att tänka på den.
Nu är det dax att sova, stora hjärtat ska på dagis imorgon och jag har en del saker att bita i.

Godnatt allihop.


Jobbig dag

Publicerad 2012-06-03 19:35:13 i Allmänt,

Fy vilken jobbig dag .
Jag har gått igenom Johns saker, packat ner i lådor vikt ihop hans fin skjortor och luktat på hans kläder han hade på sig sist. de är faktiskt något som får mig att känna mig lugn för en stund, sveper tröjan runt mig en stund, blundar och låtsas. Jag saknar honom så mycket, det gör så ont i hjärtat. Igår tyckte jag mig höra "syrran!" väldigt högt och tydligt, och jag vände mig om av ren vana, och så hinner verkligheten ikapp.
Imorgon blir det fonus, och beställa en sten, ringa rättsmedicin för att se om provsvaren har kommit.
Urs, orättvisa värld.

Mikael Wiehe - Du är med mig vart jag går

Publicerad 2012-05-31 21:04:54 i Allmänt,

Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va



Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va



Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va

Tiden stannar till

Publicerad 2012-05-31 20:53:33 i Allmänt,

Jag har grubblat fram och tillbaka, tänkt på rätt och fel, "bollat" med mamma om jag ska "gå ut med" det som har hänt.
Vi tillsammans har kommit fram till att vi vill, att alla ska få veta sanningen och den enda sanningen. Jag vill att alla ska veta vem John var, vilken underbar vanlig fordonskille han verkligen var.
Folk pratar så mycket, den ena överdriver mer än den andra, människor tänker inte på vad dom säger, vad som sårar och vad man blir riktigt förbannad över.
Därför kommer jag att berätta, det som hände och det ska ni veta, är det som är sant och inget annat.
John var en kille som älskade bilar, han gillade att skruva, dricka öl och åka pilsnerhäck. Han lekte alltid med mina små killar, han var en hejare på att bygga olika saker av lego. Vi var ofta på Leos lekland, och John trivdes lika bra där som mina barn. Jag minns en speciell gång, Kevin tycker inte om att tvätta håret, då John säger till mig " syrran gå ut, låt mig fixa det här" Jag hör hur han berättar för Kevin om en liten lus som bor i håret, och hur viktigt det var att man tvättade det, jag hör sen hur Kevin skrattar hysteriskt, och då jag kommer in så har John hukat sig ner med huvudet i badkaret och tvättar sitt eget hår, han skvätte dessutom en massa vatten i ansiktet på sig själv, för att visa Kevin att det var inte farligt.
Och kevin pratar fortfarande om den där lusen.. så de gick hem!
Väldigt stolt morbror ska jag berätta för er!
John var våran stjärna, han gjorde allt han kunde för oss, och han sa varenda gång han var med oss, att vi var det han älskade mest av allt i hela världen. Han brukade ringa på morgonen och fråga om jag kunde hämta honom, och då John var med mig och mina killar, det var det bästa jag visste. Jag var lixom hel då, inget saknades. För ett par månader sen fick jag oro i magen, det var en känsla att John inte mådde bra, jag var rädd att han hade börjat använda droger, för han undvek mig, och det brukade han ALDRIG göra.
Efter lite snack med människor runt om, och sedan med John själv, visade det sig vara så som jag var rädd för.
Han mådde inte bra,han kände stor sorg över en nära släkting som gått bort och han "bedövade sig" med droger.
Det höll inte i sig länge, John ville inte vara en missbrukare, han sa att vi betydde för mycket för honom, han ville vara en bra förebild till sina systersöner, därför bestämde han sig för att sluta.
John blev gamla vanliga John igen, han var förbi ofta, och var med sina "skruvarkompisar".
Efter detta så vet jag att John använde droger ett par gånger. Jag vill bara poängtera att John var inte en beroende ut i fingerspättsen, jag menar för att vara väldigt tydlig att han använde inte droger varje dag, han "behövde" dom inte som en missbrukare gör. Han hade några få perioder.
Lördag den 21 :a april
Jag var hemma hos en kompis, och min telefon ringer, det var från polisen. Hon frågade om jag kunde följa med henne en stund, hon skulle komma nu på direkten och hämta mig. Jag fattade ingeting, tanken som slog mig var såklart att det hade hänt någon nånting, men inte på det här viset, och absolut inte John.
Jag gick ut, och möttes av en civilklädd poliskvinna som ber mig sätta mig i bilen, hon vänder sig mot mig och säger -" jag har tyvär dåliga nyheter" jag kände hur allt blev som i ett vakuum , det enda jag såg var hennes mun, jag väntade på vilket namn som skulle komma ur, då hon säger -" din lillebror John har tyvärr avlidit"
Jag tappade fattningen helt, jag skrek och jag skrek, jag sparkade med fötterna och jag kunde helt plötsligt inte andas, jag försökte slita av mig jackan och sjalen, men det kändes som jag kvävdes. Poliskvinnan körde i all fart hon kunde till sjukhuset samtidigt som hon försökte hålla om mig, jag minns att hon grät.
Vi kommer fram till sjukhhuset och där väntar ett team från psyk, två präster, och mamma, mamma sprang fram till mig men jag bara slog, jag slog och jag föll ihop, jag slog i golvet, jag skrek så jag blev hes, folk försökte trösta mig, men jag bara skrek. Jag minns att jag hade inte kraft att ställa mig upp. Polisen hjälpte mig upp, jag satte mig i soffan, då jag ser en narkoman sitta i samma rum, DÅ exploderade jag, DÅ insåg jag vad som hade hänt, jag slet tag i denna människa och slet så hårt jag kunde ut ur rummet !!!! Polisen tog henne, och jag förstod, vad som hade hänt med min lillebror.
Prästen säger till mig att jag snart ska få träffa John, men han väntade på att läkaren skulle ge sitt "godkännande" först, jag väntade och jag skrek, jag grät, samtidigt som jag kände att det här är inte sant, det här är inte verklighet.
Vägen i korridoren kändes väldigt lång..
Vi kommer in, och jag la mig så nära jag bara kunde intill John, jag höll om honom så hårt, jag blundade och kände bara av hans närhet. Då jag öppnade ögonen, det var så overkligt alltihop, jag minns att jag kollade överallt på honom om han hade gjort sig illa, eller om jag kollade för att försäkra mig om att det verkligen var John, det vet jag inte.
Jag ville inte gå därifrån, jag ville stanna hos honom, jag ville inte släppa honom.
John hade varit med en tjej på fredagen, i hennes lägenhet, dom hade tagit droger båda två. Två stycken kompisar till dom hade knackat på dörren fredag kväll och frågat om dom ville följa till stan, men John ville inte.
Det var sista gången någon såg John i livet, tjejen här hade berättat också för dom två som kom förbi, att John hade tagit en s.k "coktail" dvs, blandat olika tabletter. Han hade inte sköljt ner dom med vatten, hade hon sagt.
Istället för böja på nacken, och ringa en ambulans, eller efter hjälp.. eller åtminstone sett till att John var okej, gick hon och la sig på soffan.
Vid ca 15,30 tiden på lördagen kom dessa två som hade varit dit på fredag kväll, och knackade på. Tjejen hade öppnat med morgonrocken på sig, och bjudit in dom. Då dom upptäcker att John inte andas. Dom försöker göra hlr på honom, och ringer efter ambulansen. Ambulansen var framme ca 16,15 dom försökte få igång Johns hjärta, men det var alldeles på tok för sent, ambulanskillen sa till mig -" hade detta varit en äldre människa hade vi inte gjort återupplivningsförsök, efter våra tester och maskiner, tror jag att John kan ha gått bort redan tidigt lördag morgon"
Och vi kommer aldrig att få veta, när John dog. För den enda "länken" som kan svara på då John var vid liv senast, är tjejen och hon visste inte om det var natt eller dag.
Det jag däremot vet, och jag får frågan säkert varje dag av olika människor, om John valde att ta sitt liv..
Absolut INTE, jag vet att detta var ett misstag, det blev för mycket, det var inte tänkt att det skulle bli så fel.
Jag frågade även ambulanskillen om han hade fått det intrycket, och han sa - absolut inte.
Det kommer dröja ett par veckor, innan jag får veta exakt vad John hade i kroppen, det jag vet nu är det som "kompisarna" berättade för ambulansmännen, och det var starka sömnmedel i en blandning. Ambulansen sa också till mig att ibland då dom kommer fram till en person som har avlidit kan man se att dom har kämpat emot, men john var väldigt fridfull, han hade bara somnat in.
Jag har grubblat fram och tillbaka, tänkt på rätt och fel, "bollat" med mamma om jag ska "gå ut med" det som har hänt.
Vi tillsammans har kommit fram till att vi vill, att alla ska få veta sanningen och den enda sanningen. Jag vill att alla ska veta vem John var, vilken underbar vanlig fordonskille han verkligen var.
Folk pratar så mycket, den ena överdriver mer än den andra, människor tänker inte på vad dom säger, vad som sårar och vad man blir riktigt förbannad över.
Därför kommer jag att berätta, det som hände och det ska ni veta, är det som är sant och inget annat.
John var en kille som älskade bilar, han gillade att skruva, dricka öl och åka pilsnerhäck. Han lekte alltid med mina små killar, han var en hejare på att bygga olika saker av lego. Vi var ofta på Leos lekland, och John trivdes lika bra där som mina barn. Jag minns en speciell gång, Kevin tycker inte om att tvätta håret, då John säger till mig " syrran gå ut, låt mig fixa det här" Jag hör hur han berättar för Kevin om en liten lus som bor i håret, och hur viktigt det var att man tvättade det, jag hör sen hur Kevin skrattar hysteriskt, och då jag kommer in så har John hukat sig ner med huvudet i badkaret och tvättar sitt eget hår, han skvätte dessutom en massa vatten i ansiktet på sig själv, för att visa Kevin att det var inte farligt.
Och kevin pratar fortfarande om den där lusen.. så de gick hem!
Väldigt stolt morbror ska jag berätta för er!
John var våran stjärna, han gjorde allt han kunde för oss, och han sa varenda gång han var med oss, att vi var det han älskade mest av allt i hela världen. Han brukade ringa på morgonen och fråga om jag kunde hämta honom, och då John var med mig och mina killar, det var det bästa jag visste. Jag var lixom hel då, inget saknades. För ett par månader sen fick jag oro i magen, det var en känsla att John inte mådde bra, jag var rädd att han hade börjat använda droger, för han undvek mig, och det brukade han ALDRIG göra.
Efter lite snack med människor runt om, och sedan med John själv, visade det sig vara så som jag var rädd för.
Han mådde inte bra,han kände stor sorg över en nära släkting som gått bort och han "bedövade sig" med droger.
Det höll inte i sig länge, John ville inte vara en missbrukare, han sa att vi betydde för mycket för honom, han ville vara en bra förebild till sina systersöner, därför bestämde han sig för att sluta.
John blev gamla vanliga John igen, han var förbi ofta, och var med sina "skruvarkompisar".
Efter detta så vet jag att John använde droger ett par gånger. Jag vill bara poängtera att John var inte en beroende ut i fingerspättsen, jag menar för att vara väldigt tydlig att han använde inte droger varje dag, han "behövde" dom inte som en missbrukare gör. Han hade några få perioder.
Lördag den 21 :a april klockan var ca 20,20
Jag var hemma hos en kompis, och min telefon ringer, det var från polisen. Hon frågade om jag kunde följa med henne en stund, hon skulle komma nu på direkten och hämta mig. Jag fattade ingeting, tanken som slog mig var såklart att det hade hänt någon nånting, men inte på det här viset, och absolut inte John.
Jag gick ut, och möttes av en civilklädd poliskvinna som ber mig sätta mig i bilen, hon vänder sig mot mig och säger -" jag har tyvär dåliga nyheter" jag kände hur allt blev som i ett vakuum , det enda jag såg var hennes mun, jag väntade på vilket namn som skulle komma ur, då hon säger -" din lillebror John har tyvärr avlidit"
Jag tappade fattningen helt, jag skrek och jag skrek, jag sparkade med fötterna och jag kunde helt plötsligt inte andas, jag försökte slita av mig jackan och sjalen, men det kändes som jag kvävdes. Poliskvinnan körde i all fart hon kunde till sjukhuset samtidigt som hon försökte hålla om mig, jag minns att hon grät.
Vi kommer fram till sjukhhuset och där väntar ett team från psyk, två präster, och mamma, mamma sprang fram till mig men jag bara slog, jag slog och jag föll ihop, jag slog i golvet, jag skrek så jag blev hes, folk försökte trösta mig, men jag bara skrek. Jag minns att jag hade inte kraft att ställa mig upp. Polisen hjälpte mig upp, jag satte mig i soffan, då jag ser en narkoman sitta i samma rum, DÅ exploderade jag, DÅ insåg jag vad som hade hänt, jag slet tag i denna människa och slet så hårt jag kunde ut ur rummet !!!! Polisen tog henne, och jag förstod, vad som hade hänt med min lillebror.
Prästen säger till mig att jag snart ska få träffa John, men han väntade på att läkaren skulle ge sitt "godkännande" först, jag väntade och jag skrek, jag grät, samtidigt som jag kände att det här är inte sant, det här är inte verklighet.
Vägen i korridoren kändes väldigt lång..
Vi kommer in, och jag la mig så nära jag bara kunde intill John, jag höll om honom så hårt, jag blundade och kände bara av hans närhet. Då jag öppnade ögonen, det var så overkligt alltihop, jag minns att jag kollade överallt på honom om han hade gjort sig illa, eller om jag kollade för att försäkra mig om att det verkligen var John, det vet jag inte.
Jag ville inte gå därifrån, jag ville stanna hos honom, jag ville inte släppa honom.
John hade varit med en tjej på fredagen, i hennes lägenhet, dom hade tagit droger båda två. Två stycken kompisar till dom hade knackat på dörren fredag kväll och frågat om dom ville följa till stan, men John ville inte.
Det var sista gången någon såg John i livet, tjejen här hade berättat också för dom två som kom förbi, att John hade tagit en s.k "coktail" dvs, blandat olika tabletter.
Istället för böja på nacken, och ringa en ambulans, eller efter hjälp.. eller åtminstone sett till att John var okej, gick hon och la sig på soffan.
Vid ca 15,30 tiden på lördagen kom dessa två som hade varit dit på fredag kväll, och knackade på. Tjejen hade öppnat med morgonrocken på sig, och bjudit in dom. Då dom upptäcker att John inte andas. Dom försöker göra hlr på honom, och ringer efter ambulansen. Ambulansen var framme ca 16,15 dom försökte få igång Johns hjärta, men det var alldeles på tok för sent, ambulanskillen sa till mig -" hade detta varit en äldre människa hade vi inte gjort återupplivningsförsök, efter våra tester och maskiner, tror jag att John kan ha gått bort redan tidigt lördag morgon"
Och vi kommer aldrig att få veta, när John dog. För den enda "länken" som kan svara på då John var vid liv senast, är tjejen och hon visste inte om det var natt eller dag.
Det jag däremot vet, och jag får frågan säkert varje dag av olika människor, om John valde att ta sitt liv..
Absolut INTE, jag vet att detta var ett misstag, det blev för mycket, det var inte tänkt att det skulle bli så fel.
Jag frågade även ambulanskillen om han hade fått det intrycket, och han sa - absolut inte.
Det kommer dröja ett par veckor, innan jag får veta exakt vad John hade i kroppen, det jag vet nu är det som "kompisarna" berättade för ambulansmännen, och det var starka sömnmedel i en blandning. Ambulansen sa också till mig att ibland då dom kommer fram till en person som har avlidit kan man se att dom har kämpat emot, men john var väldigt fridfull, han hade bara somnat in.

hinner inte!

Publicerad 2011-08-13 09:45:55 i Allmänt,

" krambjörnarna" hinner inte, stress stress.. passa klockan.. och helt plötsligt har hela dagen gått och jag är trött som ett litet barn! slänger mig på soffan, kommer på att jag måste plocka undan efter dagen, släpar mig upp och gör bort alla måsten, sen somnar jag..
Men nu är det inte länge kvar ! ÄNTLIGEN ! på måndag får vi nycklarna, och då ska det målas för fulla maskiner, sedan ska det flyttas! Och då får jag äntligen sinnerso och trygghet. Grannen är verkligen inte rolig, jag kan inte förstå hur h*n kan få bo kvar här mitt bland alla barn !
Förra helgen var jag på 30års fest, sedan gick vi ut på Mollys "måste dansa" eftersom att jag älskar att dansa var det kul, så roligt att få sminka upp sig och ha fina kläder och känna sig lite fin sådär ibland :) Dock går jag aldrig mer ut på 18 års gräns, alltså 18 åringar, dom är ju så vansinnigt skrikiga, omogna.. urs ! Och enligt mig själv var jag inte alls sådan när jag var 18 HAHA , det var jag vist ! Det finns ett videoklipp som bevisar.. blev faktist chockad över mig själv, trodde jag var av den mognare på den tiden, men icket :-) åter tillbaka till kvällen, vi hade väldigt roligt ändå!
Jag har fyllt år i veckan, meningslöst att fylla 23, men mina fina gjorde dagen/kvällen alldeles underbar ! Morgonen väcktes jag av att Jamal sjöng för mig, medan alla sov.. haha, fick min älskade parfym jag önskat mig. Hämtade hit min mor & bror, sedan fikade vi tårta som jag och Kevin bakat. Blev överaskad med rosor och resturangbesök av min sambo! Jamal hade sagt att han skulle fixa något gott till middag, kommer in med 3 pizzor i handen (okej tänkte jag, det är ju synd om han, klart jag blir glad för att han försöker!) Det tar 1 min så kommer jenny in också, och jamal säger att vi ska dra! Pizzorna var till jenny robban och Kevin! Vi firade faktist 4 år tillsammans samma dag, så fyra stora rosor fick jag! blev aningens generad, satt och fnittrade under resturangbesöket.. :-) jenny & robban tog hand om småttingarna medan vi åt, och dom kan inte hamna i bättre händer än så! När vi kom hem fikade vi med "barnvakterna" och jag fick mer presenter!! En kalender SOM JAG VERKLIGEN behöver! Och ett vansinnigt fint halsband med tillhörande örhängen <3
Nu är det slutspurten här på fäbodgatan, ska åka och inhandla färg och kika på lite tapet idag, om nu min kära karl behagar att stiga upp någon gång :)
Hade ingen kamera på födelsedagen, har packat ner alla laddare..
men lite bilder från lördagen kan jag bju på :)
ete
80tals tema på 30 års festen.. !
fwrgr
gerte
hrht
alfjw
weg
wef
gerg
Nu ska jag ha liten ensam tid med Kevin medan resten sover, ha en trevlighelg !

fredagsmys!

Publicerad 2011-08-05 11:26:42 i Allmänt,

Så skönt med fredag! Tråkigt väder bara, kanske man skulle ha bakat lite idag? Har ju lite kommande födelsedagar, själv fyller jag år om 5 dagar, vilket jag nyligen har kommit ihåg. Neo blir 6 mån om ca 1 vecka och Jamal fyller år om 3 veckor! Kevin fick ha ett halvårskalas när han blev 6 mån, så det känns ju inte mer än rättvist att Neo också ska få det! Kruxet är att alla dessa födelsedagar är MITT I flytten! Jag vette tusan hur man skulle ha gjort..
Nu är det inte många dagar kvar till det efterlängtade flyttlasset går !! Ska bara hinna måla övervåningen först, sen är det bara tuta och köra ! Kevin får fira sin födelsedag i september, i vårat nya huuus :D
Det märks här hemma att det är nära, jag har gett upp va det gäller städning och hålla efter(förutom det hygieniska så klart), det funkar ändå inte.. saker överallt ! och är det inte saker, blir det saker.. jag kvävs nästan, det är sååå trångt !!
Imorgon är det dax för mig att ta till drinken, vi börjar kvällen med 30 års fest för Marie! Senare ska vi ut på raggaeton kväll på mollys, oooooosååååå roligt !!
Nu ska vi iväg en sväng och handla fredagsmys :)
ha en bra kväll!

otur

Publicerad 2011-08-02 19:57:08 i Allmänt,

Igår hade jag en otursdag, jag gjorde mig illa kastade till exempel ner den väldigt tunga kökstolen på foten då jag skulle dra av klädseln som jag hade spillt ut min kaffekopp på, och allt blev bara fel.. Skebo ringde och min dementa karl hade glömt lämna in nycklarna till vårat garage, och där stod en annan karl och skulle ha nyckeln direkt, jahapp. Det var bara att vända om (vi var påväg till lekparken) och börja lasta EN HIMLA massa däck ut från garaget och springa bort på kontoret och lämna igen dom. tack till bästaste jennyH som hjälpte mig !!
Så nu är det inte bara flyttkaos här inne, nu är även gården full av bildäck! Det är ju faktist som man skämms en aning.. ser för taskigt ut här just nu! Men what to do? Nu går flyttlasset om 13 dagar, så det är bara att bita ihop.
Jag står still, vet inte var jag ska fortsätta, vad kan man göra då det endå är ett tag kvar till flytten? Vad kan man packa ner? Jag tycker det är bäst att packa ALLT man inte behöver till vardagen, medan Jamal tycker att vi inte behöver packa alls, det är ju bara att bära in i bilen och köra över sakerna.. suck, önskade jag kunde vara lika lugn som han!
I helgen ska jag och JennyH vara "lekledare" på en 30års fest, och det kommer bli suuuperskoj!! Hoppas bara alla andra tycker det ;-) Det är 80tals Tema, och vatusan ska man då ha på sig?? Roligt ska det bli iallfall!
Idag har vi varit med Jennyh, morbror John , Santa med barn & Maria med barn på tuvagården, och det var mycket trevligt ! jag tycker tuvagården är fantastiskt! Efter en stund blev det sång inne i "kyrkan"(?) Där en man pratade om att Jesus skall följa alla barnen.. då säger Kevin högt och tydligt " INTE MIG" haha! sedan sjöngs det och Kevin busade och hade så roligt!
Vi åkte hem just innan middagen, och nu sover grabbarna väldigt gott! (Jamal med)
Nä, nu ska jag stöka bort efter dagen, sedan ska jag iväg och bränna några extra kalorier..
Ha en bra kväll!
feteadq
Mina underbara, finaste älskade små grabbar! <3
jtyjy

Söndag..

Publicerad 2011-07-31 10:14:41 i Allmänt,

Och så var helgen slut, tråkiga söndag är här, blää!
Igår hade vi främmande bestående av Jenny med sin Radde, Sanna, Therese och hennes Nils. Vi spelade rappakalja och tro mig, det blev ett å annat skratt! Klockan blev seeent  på   tok för sent för mig ! Dessutom vaknade Neo redan vid två och hade morgon ? Det tog en himla bra stund innan han somnade om, sedan vaknade båda pojkarna strax före sju och då steg Jamal upp med dom så jag fick sovmorgon till halv 8 ! Jamal själv han har sovmorgon fortfarande. Lite roligt med våra sovmornar.. på veckorna då så stiger jamal upp och jag får sovmorgon till halv 8, och på helgen är det Jamals tur att ha sovmorgon, och då stiger han upp när han har sovit ut.. vilket inte brukar bli före 10. Karlar är roliga.. *humf*
Dock gör det inget alls för mig, för hur trött man än känner sig på morgonen är det så himla mysigt att bara mysa på framför barnprogram och äta frukost läänge :-) Sova hinner man då man är gammal.. då lär man inte orka annat. Och MAN SKA TA VARA PÅ DAGEN !
Nu blir det snabba veckor, saker att göra varje dag inför flytten, och sen ska det målas för fulla maskiner! Guu så roligt det ska bli! Jag längtar så mycket :-)
Nu ska vi göra något roligt av dagen, hoppas alla har haft en bra helg !

slappardagen

Publicerad 2011-07-29 20:03:49 i Allmänt,

AV NÅGON ANLEDNING SÅ BLIR DET INGET "GLAPP" MELLAN RADERNA, BER OM URSÄKT FÖR DET ! ( jag är vist inte så teknisk av mig.. ?)
Idag har vi inte gjort mycket! Vi gick ut en stund på eftermiddagen, men Kevin har inte sovit lunch och var på ett himla "roligt" humör.. så vi hann inte långt innan vi gick hem. Fast då gick vi ner till lekparken som bara är bakanför huset, och dit kom det kompisar till Kevin så lite skoj hade han iaf :-)
Neo har börjat sträcka ut armarna mot mig! Och han får sig dit han vill med gåstolen, han är så duktig! Han försöker även få sig framåt då han ligger på mage, men han blir så slut av allt sprattlande så han ger upp. Och det är inget dåligt, för jag har INTE bråttom med att ha en krypandes bebis, jag vill ha min lilla bebis så långt de går :-)
Idag syndar jag.. ska äta godis och chips! Struntar i träningen och trycker i mig lite onödigheter, men ack så gott!!
Dock har karln min somnat som vanligt när han lägger Kevin, så jag får nog allt för mig själv..
Jag är så ledsen att handlarn gänget inte ska jobba kvar :-( Vist är de lite hemskt att gå och vara ledsen över? :-P men det känns faktist skit tråkigt, världens bästa kiosk, pga av de anställda. Vi får hitta en ny kiosk och ett nytt "hangplace" haha .. tonåringen i mig finns här någonstans :-) Vi får hoppas på en sjuhelsikes avskedsfest ??
Nu ska jag städa bort efter dagen och sen väntar godiset och Champisen på mig :]
Var rädda om er i helgen!!

Full rulle !

Publicerad 2011-07-28 23:02:10 i Allmänt,

et varit fullt upp! Telefonsamtal efter telefonsamtal, och hör och häpna - SKEBO ringde MIG! dessutom på förmiddagen! Trodde jag skulle vara tvungen att "jaga på" dom. Så nu vet vi att den 1:a Sept SKA vi vara utflyttade! Sååå skönt !! Dock står de still i huvudet.. jaha då vet vi, och nudå? haha :-)
Eftermiddagen spenderade vi på sjöbotten.. (en badstrand ) Och det var supermysigt! Älskade Jenny var med oss, och speciellt Kevin var överlycklig för det! Han älskar verkligen henne, och hon ska med överallt, stackars jenny får inte sitta still många stunder :-)
Efter stranden hade jag lovat Kevin en glass från sosken (handlar´n) så vi åkte dit, där inne står det en utlänsk kvinna med famnen full av mjölkpaket, och vill nu pruta ner mjölken? Haha, jag tyckte det var så roligt! Stackars Andreas fick gott stå på sig och gick inte ner en krona! Kvinnan mumlar något om att hon handlar där varje dag och går surt tillbaka för att lämna tillbaka mjölken.
Vi åt glass och surrade en stund och Kevin pratade på om att vi var människor..Så körde vi hem Jenny.. I bilen sätter Kevin igång och sjunger " bä bä vita snopp har du någon pun (pung) " Sedan blir de värre och värre... " ja ja kära stjärt jag har pungen full" osv osv.. haha jag skrattade så jag grät! Kevin har kommit i någon slags snopp/pung/bajs/prutt ålder (?) Han tycker det är hysteriskt roligt med speciellt BAJS, jag ska sjunga om bajs , prata om bajs skämta om bajs.. jag börjar ju bli sjuk, jag till och med drömmer om bajs pga av allt BAJSPRAT! haha !
men det kan nog bero mycket på att lillgubben är så duktig och bajsar och kissar på toan, och mycket handlar om var bajset tar vägen ner i toan.
Sitter och funderar kring tapet och målning, vad är bättre ? och billigare? Har så mycket tankar och ideér att det istället blir bara kaos i hjärnan, så jag står på noll. Kanske man ska flytta in och känna sig för först?
Nu är jag helt slut efter dagen, avlsutade med ett Zumba pass på hälsostudion.. fy va roligt det är! Jag som älskar att dansa, och speciellt till reggaeton musik!
Lite bilder från dagen..
gerh
gerer
,uil
gtrgg
Nu är det godnatt och sen är det freeedag!
Och vad ska man hitta på i helgen då tro?
Sovgott och dröm sött, kom ihåg att ta vara på dagen!

Ändrade planer!

Publicerad 2011-07-27 19:49:48 i Allmänt,

Vi struntade i Nordanå och åkte till Tuvagården istället, där vi umgicks med Santa och hennes underbart söta barn! Kevin och Charlie "jobbade" med varsin grej, haha vet inte vad det heter!? Ska lägga in en bild istället..
kevin å charlie
Det blev väldigt populärt och dom arbetade tills vi åkte hem!
Enya & Neo charmisarna!
enya och neo
Så roligt att ha barn i nästan precis samma ålder! Enya är 2,5 mån äldre än Neo och Kevin är bara snäppet äldre än Charlie!
Vi har haft supertrevligt och tiden bara sprang iväg.. helt plötsligt var klockan middagsdax!
Väl vid middagen kommer Kevin med en fråga "får man leka med pung kulor ?" (han tänkte väl på kulor som man spelar med) Och då blev de svårt att hålla sig från skratt, Jamal förklarade för Kevin att man har två pungkulor i pungen, som man ska vara försiktig med. Kevin började genast att leta dom... för att sedan skina upp som en sol då han insåg att han faktist hade två "kulor" där.. Han frågade också var håler var, så man kunde få ut dom..
Hahaha, blev många skratt idag! Och ett skratt förlänger livet så lyft lite på överläppen ibland ! *skrattar
Imorse gick jag och Kevin ut för att leka med lite Playdooh, han dock sitta ute typ 10 min innan den sjuka grannen börjar skälla på Kevin för att han är högljudd?? Kevin blir så klart ledsen och vi går in. Är så JÄVLA les på den där kärringen! Sitter man ute och pratar så svarar hon ?? Om jag tex frågar Jamal om vi ska äta lax till middag, då svarar hon från sin gård " ja det är gott, det är nyttigt " sedan låter hon inte oss vara ifred.. Stackars tanten på andra sidan springer ut för att hämta posten sedan springer hon in och låser om sig för att slippa kärringen, hon blir alltid utskälld och anklagad för saker av henne. Nog om det, blir så vansinnig bara jag tänker på det.
Här är några bilder från våran playdooh stund innan grannen kom ut..
ddf
erger
Kevin gillar att göra olika former, och han är duktig på det!
Från det ena till det andra fick Neo äta lite köttfärsås och spaghettie idag och det var väldans mumsigt!
erher
Får se om det blir någon träning ikväll.. är opeppad, trött och galet sugen massor och aldeles FÖR onyttiga saker!
Känner att det blev lite hoppigt inlägg, men hallå? Ni känner väl mig.. den mest virriga människan i världen..
Skebo hade iallfall ingen info alls om nya hyresgästen, så jag skulle ringa tillbaka imorgon.. suck.
Imorgon får vi fiin främmande !! Längtar som 17 :)
Ha en väldanns bra kväll ! ¨
På återseénde !

pickis!

Publicerad 2011-07-27 13:41:52 i Allmänt,

Grabbarna har sovit lunch och jag tvättar, inge vidare skoj faktist. Så nu tar vi vårt pick och pack och åker till nordanå för en minipicknik :) Har ju lovat Kevin "bang bullar" alltså gifflar.. och de kan man ju inte motstå själv heller! Spelar ingen roll hur mycket jag vill vara smal och smidig, jag Är en bullmamma! Tänker absolut inte svälta ihjäl mig själv och avstå från alla godsaker som finns :]
gifflar!
Kommer bilder senare ikväll från picknicken!
Ha en fin dag !

kolla kolla !

Publicerad 2011-07-26 23:09:15 i Allmänt,

Vilken jätte fiiiin bloggdesign jag har ! TACK till Kimberly Engqvist som har gjort det!
Så då var dagen slut, tröttheten kommer med det. Jag kom aldeles nyss in efter att ha varit och tränat med JennyH. Och efter "mördar passet" i söndags gick de inge vidare, galen träningsvärk i låren men det är värt det för det var det roligaste (förutom zumba) jag har tränat!
Jag och grabbarna har haft en rolig dag, vi har varit i lekparken och gjort "crossbanor" med hjälp av Kevins traktor.. så oerhört roligt att få vara lite barnslig själv också :] Och höjdpunkten idag var när vi var utanför Handlar´n så kom det en polisbil, polismannen vinkade till Kevin och de var ju huuuur häftigt som helst! Dessutom satte han igång blåljusen och Kevin blev så väldigt nöjd och glad! Han skulle omedelbart låna mammas telefon och ringa till pappa för att berätta va som just hade hänt!
När vi var i lekparken så kom det andra barn, och tog Kevins leksaker han hade med sig, men omtänksam som han är var det inga problem! Han till och med frågade om han fick låna sina egna bilar, jag är så stolt! Senare vaknade Neo och drog som vanligt till sig uppmärksamhet av andra föräldrar med sitt enorma leénde och skratt! Det är kul att han är så social!
Imorgon ska jag ringa Skebo och kolla läget, vore ju inte helt fel att få någon slags information när vi kan flytta ut.. har ju en HEL DEL att göra med allt vad flytt innebär!
Nu är klockan för mycket, känner lycka över att få sova haha då är man trött! Dessutom har vi en sån duktig 5,5 månaders bebis som sover heeeela natten lång!
GodNatt och sovgott!
kuul att gunga!
gladis
Bilder från lekparken idag!

Det var inte igår!

Publicerad 2011-07-26 13:36:12 i Allmänt,

hallå där gott folk! Denna blogg var det inte igår jag uppdaterade.. närmare 2 år sedan faktist! Och mycket har ju hänt sedan dess! Både roligheter och tråkigheter.
Tänkte ta mig i kragen och börja blogga igen, känner mig riktigt sugen så då får man väl passa på! :)
Jag har inte tänkt skriva ingående vad som skett det senaste åren, därför att jag vill blicka framåt och bara se ljust på framtiden.
detta kan inte ha undgått någon.. Den 16/2-11 föddes våran andra lilla stjärnan Neo Björn Klas Johansson. Namnet Björn är efter min morbror, den bästa människan i världen, som gick bort på juldagens kväll. Jag är stolt över min morbror Björn och älskar honom så fruktansvärt mycket, att det var en självklarhet att döpa min son efter han. Klas är efter Jamals morfar som betyder mycket för honom!
Neo vägde vid födseln 2985g och var 48cm lång, förlossningen gick på knappa 3 timmar och vi alla mådde/mår hur bra som helst! Idag väger Neo ca 8kg (har inte vägt på länge) och är 5,5 månad! Så glad och go liten pojke!
Kevin fyller 3 år, godegud.. min "stora" kille! Han är så snäll, och så hjälpsam! Han älskar verkligen sin lillebror högt! Världens bästa kille är han!
Snart, väldigt snart flyttar vi till hus, och det kommer bli alla tiders! Är gode les detta område, folk.. GRANNAR, BLÄ! Våra nya grannar är en hage full me kossor! *skrattar*
Ska se om ja lyckas lägga in någon bild också...
mina fina hjärtan !! <3
min fina små <3
nu ska vi hitta på något skojsigt ha en fin dag allesammans!

Hårshooooooow =)

Publicerad 2009-11-18 13:30:24 i Allmänt,

Den 28/11 är det hårshow på station8

kom dit och se på oss :)


Så på tisdag ska ja klippas och blir färgad uppe i skallen, snälla gud säg att det blir bra ! =D ( bara lite nervös) =P




Heeeeej ! =)

Om

Min profilbild

Steffi

Steffi, det är jag, Jag har två kärleksbarn Kevin född 080919 & Neo 110216

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela