Rockolga

2 månader

Publicerad 2012-06-21 21:02:45 i Allmänt,

Idag är det två månader sen, den värsta dagen i mitt och så många andras liv.
Sorg, saknad, ilska & kärlek.

Just nu är jag så arg, känner mig så himla arg på livet, och på John. Ja, jag är faktiskt arg på honom, jag förstår inte varför han inte ringde mig och bad mig hämta honom istället. Han hade lovat mig, att han skulle ringa om han satt i en situation där han inte kunde säga nej, eller i en situation där han kände att han ville ta droger, han lovade mig. Jag sa till honom att jag skulle inte bli arg, jag skulle inte fråga något, bara hämta hem honom. Han lovade mig !!!

Jag pratade med rättsmedicin igår, och Johns dödsorsak är ofrvillig överdos. Eller som dom kallar det : förgiftning. Han hade blandade droger i kroppen, men den drog som tog Johns liv var lyrica. Och läkaren sa till mig att hon kommer att skriva i rapporten att John valde inte att ta sitt liv, överdosen var ofrivillig. Det kunde hon se under obduktionen. Och vilken "lättnad", jag har hela tiden vetat i mitt hjärta att John skulle aldrig välja att avsluta sitt liv, John var en sådan människa som skulle må som pesten hela sitt eget liv, bara han inte skadade oss i sin närhet, han skulle aldrig ta sitt liv.
Och denna rapport från rättsmedicin bekräftar det.
Jag saknar honom så mycket, inget är sig likt. Och kommer aldrig bli.
Jag vill ha min lillebror här, bredvid mig. Han skulle gå med mig livet ut.
Det är bara jag kvar, och vad händer då min mamma och min mormor går? Då är jag ensam. Jag vet, jag har mina barn och min familj, men ni måste försöka förstå hur jag menar.
Man ska inte tänka så, men jag kan inte låta bli. John skulle ju vara här med mig, vi har pratat om hur de skulle bli då vår mamma och mormor gick, men vi hade ju iaf varandra. Och nu, pga dom där förbannade jävla drogerna så har jag ingen lillebror kvar. Pga någon jävla idiot som vill tjäna pengar på att förstöra unga människors liv, för att tjäna en slant ?! Va fan är det för fel på människor?!
Jag känner mig så arg !!:'(

Jag vill inte det här. Snälla låt mig vakna upp ur denna förbannade mardröm !!

Midsommar imorgon, och tack gode Gud för mina barn! Imorgon ska jag putta bort alla känslor, och bara njuta med barnen, dansa runt midsommarstången, äta jordgubbar och bara ha det bra. Jag är så himla lycklig för mina barn, känner mig så oerhört tacksam.

Arg

Publicerad 2012-06-20 14:33:25 i Allmänt,

Åååååå!!!!!! Som om det inte vore nog med sorgen. Hemskt.
Jag blev sjukskriven den 25/4 och efter två veckor måste min arbetsgivare sjukanmäla mig till försäkringskassan för att jag ska kunna få sjukpenning. Jag väntade och väntade på att få in pengar. (Jamal blev också sjukskriven och fick in sina pengar efter 4 dagar, handläggaren var vänlig och visade medkänsla för Jamal, sa åt honom att ringa om han behövde mer tid hemma.)
min arbetsgivare sket i att sjukanmäla mig, hon ljög för mig och sa att de hade hon visst gjort men försäkringskassan nekade och sa att det hade hon hade inte alls skickat in någon sjukanmälan.
Två dagar efter detta kom sjukanmälande in, alltså 3 veckor för sent. Så jag är fortfarande utan pengar !!! Från förra månaden! Har jagat försäkringskassan till och från flera gånger i veckan, först svarade dom mig att pengarna borde vara på väg in när som helst, sen helt plötsligt saknade dom uppgifter. Och i fredags kläckte dom ur sig att dom måste räkna om hela min SGI. För den är för gammal(2010) samma som jamals, men min är tydligen för gammal.
Hur som, försäkringskassan sa att jag skulle be min chef ringa in uppgifterna så skulle det hela gå lite snabbare.sagt och gjort, jag ringde min arbetsgivare och bad henne ringa in mina uppgifter. Då hon svarar mig att hon hade minsann inte tid för det, (hon har inte ens haft tid att beklaga sorgen till mig)
Jag blev arg, och sa att jag tyckte hon kunde ge mig 5 min när det ändå är hennes fel att jag som tvåbarnsmamma står utan pengar. Hon tyckte de var konstigt att det var hennes fel, och då jag sa att det var ju HON som inte ringde in och sjukanmälde mig, då la hon på luren i örat på mig. Sedan vägrade hon att svara i telefonen.
Och nyss pratade jag med försäkringskassan igen, tror ni dom har fått in mina uppgifter nu då? Icket.
Jag blir vansinnig, jag orkar inte behöva tänka på ekonomin just nu!!
Blir så arg och besviken, förtvivlad och förvånad att folk kan behandla människor såhär, speciellt människor som har det jobbigt.

Nu har jag haft tur att min mamma och mormor har hjälpt oss en hel del med pengar, men om jag inte hade haft hjälp då?! Va hade hänt då? Dom ska ju verkligen inte behöva hjälpa mig.
Jag är tacksam så klart, men förstå mig rätt.

Svaren hade kommit till rättsmedicin nu, så jag väntar på att läkaren ska ringa mig.
Mer om det kommer sen.

Tid

Publicerad 2012-06-19 21:53:56 i Allmänt,

Barnen har lekt, skrattat hysteriskt kommit på olika "springbanor" här hemma ikväll. I förmiddags var vi på öppna förskolans sommar avslutning, där fanns de en clown och dom spelade gitarr och sjöng så fint. Det har varit en jätte mysig dag, full av glädje och kärlek.
Jag har även hunnit med att stor städa hela hemmet, stor handla och nu tvättar jag för fulla maskiner. Skönt då allt är klart. Imorgon ska jag ta itu med alla tråkigheter igen, jag har verkligen försökt den här tiden sedan John gick bort, att inte skjuta upp saker, utan de är fan bara att bita i det och ta itu med det på en gång. "Strida" sig genom alltihop. För de är så jobbigt att veta att imorgon måste jag.. Bättre få allt gjort.
Jag ska ringa rättsmedcicin för nu borde verkligen svaren ha kommit, förra veckan svarade kvinnan mig "-vi har ju semester tider nu,därför kan ta de lite extra tid"
Men Jaha ?! Jag skiter väl fullkomligt i om dom har semester ! Tänk om jag kunde få ta semester från mina känslor och den här svarta stenen som sitter på mitt hjärta? Jag tycker dom borde förstå, att i min situation finns det inget som heter semester, jag får ingen ro i kroppen före jag får veta åtminstone vad John hade i kroppen. Jag sitter liksom fast i allt just nu, jag kan inte gå vidare till nästa "stadie" .
Då jag pratade med prästen förra veckan så fick jag veta att dom hade kämpat med att få igång Johns hjärta i 45 min. Och de var ju iaf en liten hjälp, att veta att dom verkligen försökte.
Jag drömde om John härom natten, jag hittade honom i södra Sverige. Jag packade ihop alla hans saker, satte honom i bilen och skulle köra hem, full av lycka. Sen vaknade jag.
Jag tror att hjärnan bearbetar en hel del då man sover, innan allt detta hände hade jag så mycket mardrömmar om John, jag kommer ihåg speciellt en dröm då jag vaknade av att jag skrek och grät. Skillnaden då och nu, är att då kunde jag ringa John för att försäkra mig om att han mådde bra. Och han lugnade mig alltid, samtidigt som jag hörde på honom att han tog åt sig av det jag hade drömt.
Den drömmen handlade om att jag visste att John mådde dåligt, jag letade honom överallt, då jag till slut hittade honom på ett slags hem, han var jätte dålig och jag skrek på hjälp men ingen hjälpte oss. Det var jätte hemskt, mår dåligt av att tänka på den.

Jag tror att saker man tänker på och känner i sitt undermedvetna dyker upp då man sover. Jag tror att de flesta drömmar "betyder" något.

Jag sitter på så mycket tankar och åsikter om drogmissbruk, jag orkar rent inte just nu skriva om allt. Men en sak som jag vill att alla människor ska tänka på är att ni som är närstående till någon man misstänker håller på med droger, eller som man vet missbrukar, måste också få hjälp. Att prata med andra som är i samma situation, eller med någon professionell. För ni är så oerhört viktiga i dennes liv, för att ni ska orka och kunna vara till hjälp och stöd så måste ni vara starka nog att orka med. För det handlar inte bara om att personen i fråga ska vilja själv, det handlar nästan lika mycket om stödet man får runt om. Speciellt av sina nära.
Strunta aldrig I att hjälpa, få aldrig "nog" det är ett helvete, men man får inte ge upp. Jag stötte aldrig bort min bror, trots det jag visste. Istället gav jag honom Chansen att kunna vara ärlig, jag försökte hjälpa honom i den mån jag kunde. Jag sa alltid att jag älskade honom hur de än var, och det är jag så jädra glad över idag. Att jag alltid sa "kom igen brorsan" nya tag! Jag älskar dig! Vi klarar det här tillsammans, var bara ärlig mot mig och dig själv.
Självklart kunde jag bli arg, och ledsen. Och det fick han höra & se också.
Det svårare av allt, då John hade sina "perioder" var att sätta gränsen att han inte fick träffa barnen, jag lät honom aldrig komma då jag hörde att han var påverkad. Jag måste även skydda mina barn. Mot mig egen bror, fyfan :(
Men John hade det redan i sig, han ville inte heller och dök aldrig upp då han var påverkad. Han ville bespara oss det. Det tackar jag också för. Han var så himla klok och omtänksam min lillebror, han tänkte alltid på alla andra. Jag är så stolt över honom, det är också något jag är glad att jag sa till honom, ofta.

Så ja, nu har jag spytt ur mig lite tankar för ikväll. Osammanhängande kanske, men de "ploppar" liksom bara upp i huvudet och jag bara skriver och skriver.
Kram på er.

Älskade barn

Publicerad 2012-06-14 21:42:28 i Allmänt,

Jag tackar Gud / Jamal för mina barn!
Underbara älskade små kärlekar. Jag är så tacksam, för mina två perfekta små killar. Dom är friska och det vackraste som finns att skåda, dom ger mig styrka och kärlek varje dag.
Det är skönt med rutiner, det är nyttigt med fart och fläkt hela dagarna!
Framför allt så består mina dagar av glädje från mina små bustroll, klart jag känner mig nere vissa stunder men de håller inte i sig länge. Speciellt nu då barnen har börjat få så mycket glädje av varandra, dom busar bråkar och myser. Precis som det ska vara syskon emellan. Jag ser verkligen syskonkärleken blir mer och mer för varje dag. Och det värmer så i hjärtat.
Jag älskar mina barn mer än någonting annat.
Nu har min stora prins sommarlov och så fort ekonomin har löst sig ska vi ha en underbar semester <3

Kevin pratar mycket om John, han kommer och säger till mig att han är arg på döden, han saknar sin morbror. Han säger att John är våran stjärna nu, för John brukade säga att Kevin var hans stjärna. Det är så jobbigt att se min lilla pojke bära sorg, men han pratar med mig och han berättar hur han känner. Och det är bra. Jag kom på id'en att skriva ett "brev" till John, så Kevin sa vad jag skulle skriva och jag skrev. Sen åkte vi till John och la brevet där, han ritar teckningar som han får lägga hos John också, och varje gång vi är där så pratar Kevin till John. Han sa till mig -" men mamma jag kan höra John" jag frågade vad John sa till honom och Kevin svarar mig -" han säger att jag är morbrors stjärna som han älskar mest"
Och precis så brukade John säga. Vi har även valt att ha en stjärna på Johns gravsten, som en symbol för det. Även för att John är vår stjärna nu.

Jag saknar John så mycket, vi har aldrig varit ifrån varandra någon längre tid, och det blir mer och mer tydligt eller va jag ska säga att John kommer inte tillbaka, fortfarande då jag har någon V8 bil eller en bil utanför som dunkar musik så får jag någon konstig förhoppning om att det är John som kommer, men det är väl vanan, den försvinner ju inte så snabbt.
Min fina lillebror, jag älskar dig så innerligt. Saknar dig så oerhört .

Styrka

Publicerad 2012-06-10 23:17:04 i Allmänt,

Styrka, vilket starkt ord. Med mycket olika definitioner på vad det innebär.
Många säger till mig " - vad du är stark!"
Sanningen är den att många tror det, för att jag har stått och krigat, jag har ordnat med minnestund, och andra tunga saker efter John gick bort. Men jag är inte stark, jag har inget val än att stå och kämpa, dels för Johns skull. Mycket för hans underbara vänner som måste få vara delaktiga i detta, framför allt har jag två små barn som jag måste vara stark för. Och tur är det att jag har dom, dom är verkligen mitt allt, dom bjuder på så mycket positiv energi, glädje och kärlek.
Stunderna jag har för mig själv, då jag inte måste vara stark inför någon, då faller jag ihop, jag gråter och jag skriker inombords. Jag känner mig så arg för att detta hände min lillebror, jag känner mig arg för att dom två bästa förutom min egen mor såklart, var tvungen att slitas ifrån mig. Jag har ännu inte kommit över min sorg över min morbror, som dom som känner mig vet hur stor del av mitt liv han var.
Nu ligger mina två stjärnor bredvid varandra på en kyrkogård, när dom nyss stod bredvid mig här i livet.
Det är orättvist.
Mycket är fortfarande oklart då det gäller Johns bortgång, och det gör att jag kan inte, som många säger till mig " släppa lite och se fram "
Jag lever fortfarande i ovisshet om så mycket jag behöver få svar på, för att kunna förstå lite bättre.
Och nu då det gått lite tid, alla lever sitt normala liv igen, det är ingen som helt plötsligt bara kommer med lite fika eller för att bara kolla hur allt är, det är knappt någon som ringer och frågar hur jag mår. Jag är inte arg för det, och jag kräver inte att allt ska kretsa kring mig, men jag blir ledsen över att människor bara visar hur mycket man betyder, då det händer tragiska saker. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att alltid visa sina nära och kära, att man tycker om och bryr sig.
Skillnaden för mig och er andra är att första veckorna var ett trauma för mig, och nu känner jag sorgen, och saknaden efter John. Jag behöver människor runt mig, jag vill bli trakasserad på telefonen och jag vill ha oväntat besök.
Var inte rädd för att fråga hur jag mår, det är ingen dum fråga. Fråga mig, prata med mig.
Som sagt kräver jag inte att Alla ska ägna sina liv åt mig, men att aldrig höra av sig sårar faktiskt.

Imorgon skickar jag in beställningen till Johns gravsten, så inom 6-8 veckor kommer den, tungt men det känns viktigt att han får en innan hösten kommer. Och jag känner mig nöjd med den, trots smärtan att tänka på den.
Nu är det dax att sova, stora hjärtat ska på dagis imorgon och jag har en del saker att bita i.

Godnatt allihop.


Jobbig dag

Publicerad 2012-06-03 19:35:13 i Allmänt,

Fy vilken jobbig dag .
Jag har gått igenom Johns saker, packat ner i lådor vikt ihop hans fin skjortor och luktat på hans kläder han hade på sig sist. de är faktiskt något som får mig att känna mig lugn för en stund, sveper tröjan runt mig en stund, blundar och låtsas. Jag saknar honom så mycket, det gör så ont i hjärtat. Igår tyckte jag mig höra "syrran!" väldigt högt och tydligt, och jag vände mig om av ren vana, och så hinner verkligheten ikapp.
Imorgon blir det fonus, och beställa en sten, ringa rättsmedicin för att se om provsvaren har kommit.
Urs, orättvisa värld.

Om

Min profilbild

Steffi

Steffi, det är jag, Jag har två kärleksbarn Kevin född 080919 & Neo 110216

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela