Rockolga

Mikael Wiehe - Du är med mig vart jag går

Publicerad 2012-05-31 21:04:54 i Allmänt,

Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va



Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va



Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va

Tiden stannar till

Publicerad 2012-05-31 20:53:33 i Allmänt,

Jag har grubblat fram och tillbaka, tänkt på rätt och fel, "bollat" med mamma om jag ska "gå ut med" det som har hänt.
Vi tillsammans har kommit fram till att vi vill, att alla ska få veta sanningen och den enda sanningen. Jag vill att alla ska veta vem John var, vilken underbar vanlig fordonskille han verkligen var.
Folk pratar så mycket, den ena överdriver mer än den andra, människor tänker inte på vad dom säger, vad som sårar och vad man blir riktigt förbannad över.
Därför kommer jag att berätta, det som hände och det ska ni veta, är det som är sant och inget annat.
John var en kille som älskade bilar, han gillade att skruva, dricka öl och åka pilsnerhäck. Han lekte alltid med mina små killar, han var en hejare på att bygga olika saker av lego. Vi var ofta på Leos lekland, och John trivdes lika bra där som mina barn. Jag minns en speciell gång, Kevin tycker inte om att tvätta håret, då John säger till mig " syrran gå ut, låt mig fixa det här" Jag hör hur han berättar för Kevin om en liten lus som bor i håret, och hur viktigt det var att man tvättade det, jag hör sen hur Kevin skrattar hysteriskt, och då jag kommer in så har John hukat sig ner med huvudet i badkaret och tvättar sitt eget hår, han skvätte dessutom en massa vatten i ansiktet på sig själv, för att visa Kevin att det var inte farligt.
Och kevin pratar fortfarande om den där lusen.. så de gick hem!
Väldigt stolt morbror ska jag berätta för er!
John var våran stjärna, han gjorde allt han kunde för oss, och han sa varenda gång han var med oss, att vi var det han älskade mest av allt i hela världen. Han brukade ringa på morgonen och fråga om jag kunde hämta honom, och då John var med mig och mina killar, det var det bästa jag visste. Jag var lixom hel då, inget saknades. För ett par månader sen fick jag oro i magen, det var en känsla att John inte mådde bra, jag var rädd att han hade börjat använda droger, för han undvek mig, och det brukade han ALDRIG göra.
Efter lite snack med människor runt om, och sedan med John själv, visade det sig vara så som jag var rädd för.
Han mådde inte bra,han kände stor sorg över en nära släkting som gått bort och han "bedövade sig" med droger.
Det höll inte i sig länge, John ville inte vara en missbrukare, han sa att vi betydde för mycket för honom, han ville vara en bra förebild till sina systersöner, därför bestämde han sig för att sluta.
John blev gamla vanliga John igen, han var förbi ofta, och var med sina "skruvarkompisar".
Efter detta så vet jag att John använde droger ett par gånger. Jag vill bara poängtera att John var inte en beroende ut i fingerspättsen, jag menar för att vara väldigt tydlig att han använde inte droger varje dag, han "behövde" dom inte som en missbrukare gör. Han hade några få perioder.
Lördag den 21 :a april
Jag var hemma hos en kompis, och min telefon ringer, det var från polisen. Hon frågade om jag kunde följa med henne en stund, hon skulle komma nu på direkten och hämta mig. Jag fattade ingeting, tanken som slog mig var såklart att det hade hänt någon nånting, men inte på det här viset, och absolut inte John.
Jag gick ut, och möttes av en civilklädd poliskvinna som ber mig sätta mig i bilen, hon vänder sig mot mig och säger -" jag har tyvär dåliga nyheter" jag kände hur allt blev som i ett vakuum , det enda jag såg var hennes mun, jag väntade på vilket namn som skulle komma ur, då hon säger -" din lillebror John har tyvärr avlidit"
Jag tappade fattningen helt, jag skrek och jag skrek, jag sparkade med fötterna och jag kunde helt plötsligt inte andas, jag försökte slita av mig jackan och sjalen, men det kändes som jag kvävdes. Poliskvinnan körde i all fart hon kunde till sjukhuset samtidigt som hon försökte hålla om mig, jag minns att hon grät.
Vi kommer fram till sjukhhuset och där väntar ett team från psyk, två präster, och mamma, mamma sprang fram till mig men jag bara slog, jag slog och jag föll ihop, jag slog i golvet, jag skrek så jag blev hes, folk försökte trösta mig, men jag bara skrek. Jag minns att jag hade inte kraft att ställa mig upp. Polisen hjälpte mig upp, jag satte mig i soffan, då jag ser en narkoman sitta i samma rum, DÅ exploderade jag, DÅ insåg jag vad som hade hänt, jag slet tag i denna människa och slet så hårt jag kunde ut ur rummet !!!! Polisen tog henne, och jag förstod, vad som hade hänt med min lillebror.
Prästen säger till mig att jag snart ska få träffa John, men han väntade på att läkaren skulle ge sitt "godkännande" först, jag väntade och jag skrek, jag grät, samtidigt som jag kände att det här är inte sant, det här är inte verklighet.
Vägen i korridoren kändes väldigt lång..
Vi kommer in, och jag la mig så nära jag bara kunde intill John, jag höll om honom så hårt, jag blundade och kände bara av hans närhet. Då jag öppnade ögonen, det var så overkligt alltihop, jag minns att jag kollade överallt på honom om han hade gjort sig illa, eller om jag kollade för att försäkra mig om att det verkligen var John, det vet jag inte.
Jag ville inte gå därifrån, jag ville stanna hos honom, jag ville inte släppa honom.
John hade varit med en tjej på fredagen, i hennes lägenhet, dom hade tagit droger båda två. Två stycken kompisar till dom hade knackat på dörren fredag kväll och frågat om dom ville följa till stan, men John ville inte.
Det var sista gången någon såg John i livet, tjejen här hade berättat också för dom två som kom förbi, att John hade tagit en s.k "coktail" dvs, blandat olika tabletter. Han hade inte sköljt ner dom med vatten, hade hon sagt.
Istället för böja på nacken, och ringa en ambulans, eller efter hjälp.. eller åtminstone sett till att John var okej, gick hon och la sig på soffan.
Vid ca 15,30 tiden på lördagen kom dessa två som hade varit dit på fredag kväll, och knackade på. Tjejen hade öppnat med morgonrocken på sig, och bjudit in dom. Då dom upptäcker att John inte andas. Dom försöker göra hlr på honom, och ringer efter ambulansen. Ambulansen var framme ca 16,15 dom försökte få igång Johns hjärta, men det var alldeles på tok för sent, ambulanskillen sa till mig -" hade detta varit en äldre människa hade vi inte gjort återupplivningsförsök, efter våra tester och maskiner, tror jag att John kan ha gått bort redan tidigt lördag morgon"
Och vi kommer aldrig att få veta, när John dog. För den enda "länken" som kan svara på då John var vid liv senast, är tjejen och hon visste inte om det var natt eller dag.
Det jag däremot vet, och jag får frågan säkert varje dag av olika människor, om John valde att ta sitt liv..
Absolut INTE, jag vet att detta var ett misstag, det blev för mycket, det var inte tänkt att det skulle bli så fel.
Jag frågade även ambulanskillen om han hade fått det intrycket, och han sa - absolut inte.
Det kommer dröja ett par veckor, innan jag får veta exakt vad John hade i kroppen, det jag vet nu är det som "kompisarna" berättade för ambulansmännen, och det var starka sömnmedel i en blandning. Ambulansen sa också till mig att ibland då dom kommer fram till en person som har avlidit kan man se att dom har kämpat emot, men john var väldigt fridfull, han hade bara somnat in.
Jag har grubblat fram och tillbaka, tänkt på rätt och fel, "bollat" med mamma om jag ska "gå ut med" det som har hänt.
Vi tillsammans har kommit fram till att vi vill, att alla ska få veta sanningen och den enda sanningen. Jag vill att alla ska veta vem John var, vilken underbar vanlig fordonskille han verkligen var.
Folk pratar så mycket, den ena överdriver mer än den andra, människor tänker inte på vad dom säger, vad som sårar och vad man blir riktigt förbannad över.
Därför kommer jag att berätta, det som hände och det ska ni veta, är det som är sant och inget annat.
John var en kille som älskade bilar, han gillade att skruva, dricka öl och åka pilsnerhäck. Han lekte alltid med mina små killar, han var en hejare på att bygga olika saker av lego. Vi var ofta på Leos lekland, och John trivdes lika bra där som mina barn. Jag minns en speciell gång, Kevin tycker inte om att tvätta håret, då John säger till mig " syrran gå ut, låt mig fixa det här" Jag hör hur han berättar för Kevin om en liten lus som bor i håret, och hur viktigt det var att man tvättade det, jag hör sen hur Kevin skrattar hysteriskt, och då jag kommer in så har John hukat sig ner med huvudet i badkaret och tvättar sitt eget hår, han skvätte dessutom en massa vatten i ansiktet på sig själv, för att visa Kevin att det var inte farligt.
Och kevin pratar fortfarande om den där lusen.. så de gick hem!
Väldigt stolt morbror ska jag berätta för er!
John var våran stjärna, han gjorde allt han kunde för oss, och han sa varenda gång han var med oss, att vi var det han älskade mest av allt i hela världen. Han brukade ringa på morgonen och fråga om jag kunde hämta honom, och då John var med mig och mina killar, det var det bästa jag visste. Jag var lixom hel då, inget saknades. För ett par månader sen fick jag oro i magen, det var en känsla att John inte mådde bra, jag var rädd att han hade börjat använda droger, för han undvek mig, och det brukade han ALDRIG göra.
Efter lite snack med människor runt om, och sedan med John själv, visade det sig vara så som jag var rädd för.
Han mådde inte bra,han kände stor sorg över en nära släkting som gått bort och han "bedövade sig" med droger.
Det höll inte i sig länge, John ville inte vara en missbrukare, han sa att vi betydde för mycket för honom, han ville vara en bra förebild till sina systersöner, därför bestämde han sig för att sluta.
John blev gamla vanliga John igen, han var förbi ofta, och var med sina "skruvarkompisar".
Efter detta så vet jag att John använde droger ett par gånger. Jag vill bara poängtera att John var inte en beroende ut i fingerspättsen, jag menar för att vara väldigt tydlig att han använde inte droger varje dag, han "behövde" dom inte som en missbrukare gör. Han hade några få perioder.
Lördag den 21 :a april klockan var ca 20,20
Jag var hemma hos en kompis, och min telefon ringer, det var från polisen. Hon frågade om jag kunde följa med henne en stund, hon skulle komma nu på direkten och hämta mig. Jag fattade ingeting, tanken som slog mig var såklart att det hade hänt någon nånting, men inte på det här viset, och absolut inte John.
Jag gick ut, och möttes av en civilklädd poliskvinna som ber mig sätta mig i bilen, hon vänder sig mot mig och säger -" jag har tyvär dåliga nyheter" jag kände hur allt blev som i ett vakuum , det enda jag såg var hennes mun, jag väntade på vilket namn som skulle komma ur, då hon säger -" din lillebror John har tyvärr avlidit"
Jag tappade fattningen helt, jag skrek och jag skrek, jag sparkade med fötterna och jag kunde helt plötsligt inte andas, jag försökte slita av mig jackan och sjalen, men det kändes som jag kvävdes. Poliskvinnan körde i all fart hon kunde till sjukhuset samtidigt som hon försökte hålla om mig, jag minns att hon grät.
Vi kommer fram till sjukhhuset och där väntar ett team från psyk, två präster, och mamma, mamma sprang fram till mig men jag bara slog, jag slog och jag föll ihop, jag slog i golvet, jag skrek så jag blev hes, folk försökte trösta mig, men jag bara skrek. Jag minns att jag hade inte kraft att ställa mig upp. Polisen hjälpte mig upp, jag satte mig i soffan, då jag ser en narkoman sitta i samma rum, DÅ exploderade jag, DÅ insåg jag vad som hade hänt, jag slet tag i denna människa och slet så hårt jag kunde ut ur rummet !!!! Polisen tog henne, och jag förstod, vad som hade hänt med min lillebror.
Prästen säger till mig att jag snart ska få träffa John, men han väntade på att läkaren skulle ge sitt "godkännande" först, jag väntade och jag skrek, jag grät, samtidigt som jag kände att det här är inte sant, det här är inte verklighet.
Vägen i korridoren kändes väldigt lång..
Vi kommer in, och jag la mig så nära jag bara kunde intill John, jag höll om honom så hårt, jag blundade och kände bara av hans närhet. Då jag öppnade ögonen, det var så overkligt alltihop, jag minns att jag kollade överallt på honom om han hade gjort sig illa, eller om jag kollade för att försäkra mig om att det verkligen var John, det vet jag inte.
Jag ville inte gå därifrån, jag ville stanna hos honom, jag ville inte släppa honom.
John hade varit med en tjej på fredagen, i hennes lägenhet, dom hade tagit droger båda två. Två stycken kompisar till dom hade knackat på dörren fredag kväll och frågat om dom ville följa till stan, men John ville inte.
Det var sista gången någon såg John i livet, tjejen här hade berättat också för dom två som kom förbi, att John hade tagit en s.k "coktail" dvs, blandat olika tabletter.
Istället för böja på nacken, och ringa en ambulans, eller efter hjälp.. eller åtminstone sett till att John var okej, gick hon och la sig på soffan.
Vid ca 15,30 tiden på lördagen kom dessa två som hade varit dit på fredag kväll, och knackade på. Tjejen hade öppnat med morgonrocken på sig, och bjudit in dom. Då dom upptäcker att John inte andas. Dom försöker göra hlr på honom, och ringer efter ambulansen. Ambulansen var framme ca 16,15 dom försökte få igång Johns hjärta, men det var alldeles på tok för sent, ambulanskillen sa till mig -" hade detta varit en äldre människa hade vi inte gjort återupplivningsförsök, efter våra tester och maskiner, tror jag att John kan ha gått bort redan tidigt lördag morgon"
Och vi kommer aldrig att få veta, när John dog. För den enda "länken" som kan svara på då John var vid liv senast, är tjejen och hon visste inte om det var natt eller dag.
Det jag däremot vet, och jag får frågan säkert varje dag av olika människor, om John valde att ta sitt liv..
Absolut INTE, jag vet att detta var ett misstag, det blev för mycket, det var inte tänkt att det skulle bli så fel.
Jag frågade även ambulanskillen om han hade fått det intrycket, och han sa - absolut inte.
Det kommer dröja ett par veckor, innan jag får veta exakt vad John hade i kroppen, det jag vet nu är det som "kompisarna" berättade för ambulansmännen, och det var starka sömnmedel i en blandning. Ambulansen sa också till mig att ibland då dom kommer fram till en person som har avlidit kan man se att dom har kämpat emot, men john var väldigt fridfull, han hade bara somnat in.

Om

Min profilbild

Steffi

Steffi, det är jag, Jag har två kärleksbarn Kevin född 080919 & Neo 110216

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela